De två sista opinionsmätningarna som gjordes före jul visar att Donald Trump nu är jämsides med Hillary Clinton, om presidentvalet kommer att stå mellan dessa båda.
CNN publicerar mätning utförd 17-21 december (se pdf) där Clintons ledning krymper till 49 procent mot 47 procent för Trump. Dessutom visar mätningen att republikanska väljare är betydligt mer entusiastiska över valet än demokraterna: 36 procent av republikanska väljare är “extremt entusiastiska” mot bara 19 procent bland demokratiska väljare. Detta kan få betydelse för vilka som faktiskt går och röstar på valdagen.
Rasmussen Report presenterar en annan mätning utförd 22-23 december där ställningen är 37 mot 36 procent mellan Clinton och Trump. Mätningen visar också att Trump har folkligt stöd för att införa tillfälligt inresestopp för muslimer: 46 procent stöder förslaget, 40 procent är emot.
I vänstermedierna fortsätter dock journalister och kommentatorer att hävda att Trump inte kommer att vinna, varken nominering eller på valdagen. Exempelvis fnös paneldeltagarna i söndagens “Meet the Press” åt Trump, samtidigt som de konstaterade att medierna blir allt mer partiska och vinklar Trump negativt. Panelisten Matt Bai från Yahoo News blev citerad från en artikel han skrivit:
Det står nu klart att Trumps uthålliga popularitet till stor del beror på ett giftigt förakt för oss [journalister]. Det är en växande reaktion mot självbelåtenheten och ytligheten i medierna som ofta fylls av lättvindigt tyckande utan hänsyn till historien och utan personlig erfarenhet. Det gäller vår förkärlek för skandaler och småsaker och vårt rigida fasthållande av det politiskt korrekta.
En klok summering som panelen sedan inte tog notis om, utan istället fortsatte föraktet genom att konstatera att om medierna behandlar presidentvalrörelsen som en dokusåpa är det inte märkligt att en programledare från en framgångsrik dokusåpa också tar ledningen.
Donald Trump är ingen dokusåpakändis, han är en ytterst framgångsrik affärsman inom bygg- och fastighetsindustrin vars privata förmögenhet uppskattas till fyra miljarder dollar (35 miljarder svenska kronor).
I Wall Street Journal skriver Peggy Noonan, en gång talskrivare åt Ronald Reagan, en mer nyanserad analys om Donald Trump, Trump could bridge the divide between the elites and GOP voters. Instead, he’s deepening it:
Främsta skälet [till Trumps framgångar] är distansen — klyftan — mellan partieliten, som mer eller mindre är för illegal invandring, och den stora massan av partisympatisörer, som är emot. I detta fall handlar det om en klyfta mellan eliternas omsorg om att de personligen kan framstå som bigotta om de vidtar åtgärder, och väljarnas omsorg om vilka som kommer in i Amerika i en tid med Islamska Staten. Denna spricka, detta avstånd är främst elitens fel, inte väljarnas. Och Trump som skulle kunna, med sin popularitet, välja att vara en brygga över denna spricka väljer istället att fördjupa den.
Hon är förvånad att Trump inte använder sitt favoritskap till att tona ner retoriken och samla partiet inför en möjlig seger. Han bygger inga koalitioner inom det stora partiet, som gör att han kan leda det i alla delstater under valrörelsen. Åter agerar Trump i motsats till “hur man ska göra”.
För egen del gissar jag att Trump läser Noonan och att han har för avsikt att ta hennes råd — när han vunnit nomineringen. Han kör det vinnande spåret inför det närmast förestående målet: bli republikanernas kandidat. När det är avklarat kommer han, gissar jag, att behandla den verkliga valrörelsen (mot Clinton) annorlunda, just därför att det är en helt ny och annorlunda valrörelse. Det som gör amerikansk politik så spännande är just att det är en lång rad av synnerligen olika valrörelser med olika teman, olika väljargrupper och därmed med skiftande dynamik.
Trump kan vinna. Men han kan också förlora på eget grepp. Valet avgörs en delstat i taget.
— Jag förstår inte varför Trump är så populär.
Tidningsrubrik: Kongressen godkänner nya kostnadsökningar
— Jag gör det