Många funderar på vad den plötsliga kovändningen i migrationspolitiken, med införd gränskontroll och skärpta regler kring invandring, innebär för det svenska politiska landskapet.
Ett perspektiv presenterades i TV4 morgonsoffa idag av statsvetaren Marcus Oscarsson. Han menar att Socialdemokraterna är vinnare eftersom de satt ner foten och visar handlingskraft. Miljöpartiet är de största förlorarna eftersom de accepterat rakt motsatt politik mot den de själva står för.
Oscarssons lista över fyra vinnare (övre halvan) och fyra förlorare (nedre halvan) ser ut så här:
S – sätter ner foten
SD – politiken går deras väg
M – pragmatiska och tydliga
V – opponerar tydligt
KD – kommit i skuggan
L – kommit i skuggan
C – får inte som man vill
MP – accepterar motsatsen till vad man vill
För egen del håller jag med om Miljöpartiet som svensk politiks största förlorare. Om detta kan ingen tvekan råda.
Men jag tycker både Oscarsson och andra är alltför kortsiktiga. De talar bara om effekterna av gränskontrollen och en förväntad minskning av volymen nyanlända. Men vi har ju redan tagit emot 10.000 personer i veckan under hela hösten. Och vi har 17.000 personer som olagligen befinner sig i landet efter avslagen asylansökan, eftersom polis och myndigheter motarbetats av politikerna i att leta reda på och avvisa dessa personer (Reva).
Dessa personer försvinner ju inte bara därför att antalet nyanlända per vecka minskar till några tusen i veckan. Problemen med mottagningen är bara i inledningsskedet. Just nu handlar det om så enkla saker som tak över huvudet. Kommande månader och år handlar det om att försörja alla dessa människor, ge dem bostad, utbildning, sjukvård och allt det välfärdsstaten ger dem rätt till. Det kommer att undantränga de utsatta grupper som välfärden tidigare varit fokuserade på. De sociala problemen kommer att öka kraftigt när mer problematiska uppgifter än tak över huvudet blir aktuella.
Då kommer inte Socialdemokraterna att framstå som problemlösare utan som dem som orsakat det kaos som välfärden hamnar i under 2016, 2017 och framåt, eftersom man lät gränserna stå öppna så länge.
Moderaterna har kovänt från “öppna era hjärtan”-utopism till en mer realistisk politik. Deras trovärdighet är också i botten, men min bedömning är att om de nu intar aktiv, konstruktiv och stram politiskt linje som bottnar i gamla moderaternas linje kan de åter bli ett ledande alternativ i svensk politik.
En del menar att Sverigedemokraterna nu inte är lika ensamma på migrationsområdet och att de därför kommer att tappa väljare. Jag tror inte det, med anledning av de fortsatta effekterna av den okontrollerade migrationen under 2015 kommer att ha i många år framåt. Snarare blir det en tävlan mellan SD, M och S om vem som balanserar politiken på bästa sätt. Här har SD ett övertag eftersom de är de enda som varit konsekventa. Både M och S har tvärvänt under galgen. Men M och S har som etablerade partier lättare att återhämta sig om de börjar agera realistiskt och släpper den världsfrånvända idealismen som kidnappade dem under 2014 och 2015.
V och C håller fast vid utopismen och det finns kanske utrymme för ett sådant parti på varje sida om mittlinjen. L och KD måste finna andra profilfrågor för att nå framgång i opinionen. De kan inte tävla i migrationsfrågan med de tre stora. Kristdemokraterna kan ge vägledning i hur vi ordnar civilsamhällets välfärd när staten inte längre kan garantera den. Liberalernas ansats till tydligare disciplin i skolan behövs också i bidragshandläggning och andra välfärdssystem som kommer att utsättas för stress under lång tid. Om dessa två däremot fortsätter med världsfrånvänd idealism är de körda.
Så hur ser min lista över vinnare och förlorare ut, med treårigt perspektiv? Jo, så här:
SD – originalet i restriktiv migrationspolitik
M – om de finner rätt balans
C – tar missnöjda MP-idealister
V – tar missnöjda S-idealister
KD – förnyad välfärd i migrationens spår
L – kan värna rättsstaten disciplin
S- får svårt att värna allomfattande välfärdsstat
MP – kovändning om migrationen är dödsstöten