Mer rätt i tiden kunde kanske inte ett seminarium om krig och fred ur historiskt perspektiv hållas än just nu. Ax:son Johnsons stiftelse inbjöd igår till sådant vid det idylliska Engelsbergs bruk i Bergslagen.
Vi fick lära oss att Sveriges synnerligen krigiska historia faktiskt också var starten på den omfördelningspolitik som så starkt kännetecknat Sverige i modern tid. Krigsmaktens krav på manskap var stort, men det fanns sätt för bättre bemedlade att när någon ung man i deras familj blev uttagen att istället betala dyrt för att en fattigare familj istället skulle skicka en av sina söner. På det sättet skedde omfördelning mellan dem som var på hemmaplan. Priset var högt för den son som skickades iväg. Omkring 4 av 5 av soldaterna som gick ut i krig på 1600- till 1800-talen kom aldrig hem. Men, som historikerna påpekade, döden var också synnerligen närvarande i form av sjukdom, olyckor och umbäranden på hemmaplan.
Även svenska drag av neutralitet mellan stridande parter kan skönjas långt tillbaka i tiden som en komponent i kungarnas beslutsfattande, även om aldrig så uttalat som från tiden efter 1809 då Sverige förlorat sin östra del, Finland, som hade ett utsatt geopolitiskt läge nära stormakten Rysslands huvudstad S:t Petersburg. Med Bernadotte fick Sverige också en kung med medelklassvärderingar, påpekade Gunnar Åselius, professor vid Försvarshögskolan. Bernadotte ställde krassa frågor som tidigare hjältekungar inte ställde: ”Vad kostar det? Vem betalar?”
För min egen del blev dock denna exposé över svensk statsledning genom tiderna mest talande i något som verkligen skiljer sig från förr: ledarskap i kris och krig. Gustav II Adolf, Karl XII och andra gick i spetsen på sina arméer och utsatte sig för oerhörda risker och tog fullt ansvar för sina beslut. Dagens politiska ledare springer och gömmer sig när det bränner till.
Dagens politiker tar inte ansvar för den politik de utsätter landet för. Man öppnar gränserna och rycker på axlarna åt de enorma utmaningar sådana beslut medför, utan att ha en tanke på effekterna. Man skylla ifrån sig eller bagatelliserar de påfrestningar som befolkningen drabbas av. I det avseendet har det gått utför med landet. Ledarskap och personligt ansvarstagande är noll och intet.
Här borde Sverige återknyta till äldre traditioner och av landets ledarskap utkräva ansvar. Annars kanske det är dags att utsätta dagens oförmögna ledare för samma metod som drabbade den oregerlige Gustav IV, med en oblodig statskupp. I en demokrati finns ordnade former för det — välja helt nya företrädare till riksdagen i nästa val.