Något som förvånar mig är hur stor skillnad det är på dansk och svensk konservatism när den uttrycks genom nya uppstickarpartier. I Per Wirténs betraktelse Konservatismens tredje våg (se mer förra inlägget) härbergerar Dansk Folkeparti en konservatism som är väsensskild från den som framkommer i Sverigedemokraternas principprogram från 2011.
Man kan förenklat säga att DF står för en radikal och hård konservatism medan SD uttrycker en pragmatisk och mjuk konservatism.
I alla fall när det gäller den danska konservatism som torgförs av författaren, kulturdebattören och tidigare folketingsledamoten för Dansk Folkeparti, Søren Krarup. Hans konservatism är opåverkad av historien. Den går tillbaka till samhället före upplysningstiden. Wirtén skriver:
Genom den i olika böcker frammejslade historien /…/ pekas ett sammanhängande komplex av fenomen och idéer ut som den konservativa renässansens mäktiga fiender: humanismen, den sociala ingenjörskonsten, internationaliseringen, rättighetsrevolutionen, mångkulturen och migrationen. /…/
Hans konservatism känns sträng och puritansk som en vitkalkad luthersk landsortskyrka. /…/ Hans nationalism andas mer kärv kyla än romantiskt svärmeri.
Detta avviker dramatiskt från Sverigedemokraternas konservatism som pragmatiskt tar utgångspunkt från verkligheten och, vilket är mitt intryck, ser 1950-talet som ett ideal. Man försvarar välfärdsstaten och upplysningens idéer om yttrandefrihet och de mänskliga rättigheterna. Medan Krarup verkar vilja stora förändringar och vrida klockan tillbaka till ett äldre ideal, vill Sverigedemokraterna värna det som varit verklighet till rätt så nyligen från att dramatiskt förändras.
Den radikala danska konservatismen kallar Wirtén för hård konservatism, eftersom den står för ett eget ideal med värderingar som kräver att dagens samhälle kraftigt förändras. Detta kan ställas mot mjuk konservatism, som pragmatiskt försvarar den verklighet som är (eller till nyligen har varit) mot att kraftigt förändras.
Ta kristendomen som exempel. Den har betydelse för både DF och SD. Men i Danmark uttrycks den väldigt annorlunda än i Sverige. Wirtén skriver:
I “Den danske nødvendighed” utvecklade Søren Krarup 1994 sin nationalism. Boken inleddes med en diskussion om Gud, sedan följde ett avsnitt om den lutherska kyrkan och därefter kom själva folket. Det var ingen tillfällighet. Gud, kyrkan och folket är den triangel som bär upp samhället.
I Sverigedemokraternas principprogram heter det:
Att känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende. För att kunna förhålla sig strikt religiöst neutral skulle staten behöva fjärma en betydande del av det svenska kulturarvet ifrån de offentliga verksamheterna och det offentliga rummet och detta är ingenting som Sverigedemokraterna ser som önskvärt.
En pragmatisk och mer funktionell syn hos SD, medan den danske kulturpersonligheten uttrycker en radikal vilja att sätta Gud i centrum igen.
Men det är ingen tvekan om att SD uttrycker en konservativ hållning som skiljer sig från hur svensk samhällsdebatt brukar föras i medierna. SD står för en slags folklig kristlig tradition som föraktas av etablissemangen, men som ändå är sekulärt.
Här märks en tydlig skillnad mellan hård och radikal konservatism i dansk tappning mot en mjuk och pragmatisk i det svenska fallet.
Men det visar också hur kontextbunden konservatismen är till sin avnämare. Konservatismen bygger inte på en teoretisk idé och skrivbordsprodukt som ska tvingas på samhällen, var helst i världen, utan har alltid sin bas och utgångspunkt i det samhälle där den diskuteras. Sverige är världens mest sekulariserade land, vilket gör att också Sverigedemokraterna är sekulära även om man tillerkänner kristendomens historiska betydelse för den identitet och det tänkande vi har i vårt samhälle.
En annan sådan kontextbundenhet är det faktum att Krarup ser DF som en fortsättning på motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen av Danmark. Krarups far var som motståndsman efterlyst och riskerade avrättning för försvaret av danskheten under andra världskriget. Krarup menar att etablissemangens medlöperi med en utländsk ockupationsmakt (ett samarbete som man aldrig gjort upp med) har en fortsättning i dagens invandrings- och mångkulturspolitik där överheten står för det utländska medan folket står för det danska.
Sverigedemokraterna brukar ju tvärtom beskyllas för sympatier med denna ockupationsmakt. Men det riksdagsparti SD är idag kan inte beskyllas för några sådana tendenser i principprogrammet. Det är som sagt betydligt mjukare och mer pragmatiskt än Dansk Folkeparti. Hur detta hänger samman är en fråga för en intressant historisk diskussion.
Att dra i de konservativa trådarna är som framgår både spännande och nytt för svensk debatt. Detta bloggtema kommer att fortsätta.