Konservatismens återkomst (i)

Har ni tänkt på en sak, kära läsare? Numera är det den som försöker rätta till någon tokighet som uppfattas som den skurkaktige. Den som ställt till det anses däremot oftast vara en frisk fläkt som rör om i en förstelnad tillvaro. Att i tunnelbanan säga till en ung person att inte lägga sina fötter med leriga skor i sätet mittemot är kränkande för den tillsagde. Att däremot klottra och vandalisera tunnelbanevagnar och kalla det konst applåderas av hela den svenska kultureliten. Och politiken och medierna är numera denna kulturelits lydiga slavar som aldrig uttrycker en avvikande mening.
Denna tidens anda är en konsekvens av idealismen och utopismen som fick sitt historiska genombrott genom franska revolutionen. Gör nytt! Förkasta det gamla, invanda, beprövade. Allt det som är så fruktansvärt tråkigt. Gör revolution! Och hugg huvudet av de som vill värna traditionerna och rätta till det som blir fel.
Den kränkte skitstöveln på t-banan lever upp till franska revolutionens ideal: acceptera inga auktoriteter, se dig alltid som offer och förgör dina motståndare.
Vill vi verkligen ha det så här?
Tyvärr svarar både socialister och liberaler idag ”ja” på den frågan. Man dras med av höga ideal, fagra visioner och färgstarka utopier. Om de är förenliga med verkligheten spelar ingen roll. Och den tråkmåns som påpekar att det inte går, ja den kontrarevolutionären ska tystas.
Som en reaktion på en öronbedövande uppslutning kring utopism inom politik och media på 2000-talet har konservatismen blivit en alltmer attraktiv politisk idé.
Hos den vänsterradikala Arena-gruppen har Per Wirtén publicerat en rapport om konservatismens återkomst i Danmark, Konservatismens tredje våg.
I den analyserar han fienden, den intellektuelle författaren och prästen Søren Krarup som varit en tongivande ideolog inom Dansk Folkeparti. Han var centralgestalten bakom utmaningen av det radikala etablissemanget, en debatt som kom att kallas ”kulturkampen” i Danmark.
Wirtén påpekar att Dansk Folkeparti inte alls är populistiska opportunister, utan tvärtom konsekventa, konsistenta och uthålliga. Det var därför de i folketingsvalet i juni i år blev landets näst största parti med 21,1 procent av rösterna på den enkla parollen ”Ni vet vad vi tycker”.
I Sverige är det endast ett parti som numera tar avstånd från utopism och ohejdad idealism, uppstickarna Sverigedemokraterna som i opinionsmätningarna närmar sig de två största partierna i väljarstöd.
Wirténs rapport får mig att inse att ingen har analyserat den ideologiska bas som Sverigedemokraterna själva anser sig stå på. Ett parti som utgör ett av landets största borde ibland få bli taget på allvar för vad man säger sig stå för. Det tänker jag göra här i bloggen.
Jag har själv varit med och tagit fram principprogram, fast då inom ett annat parti (C). Därför vet jag hur allvarliga och viktiga sådana principprogram är inom partierna. Medierna brukar inte bry sig, eftersom formuleringarna är tunga och seriösa och oftast inte alls särskilt nya. Men när man sammanväger vad principprogram uttrycker och jämför med andra ideologiska riktningar, kan det slå det gnistor om analyserna.
På samma sätt som socialismen spänner över allt från Mao Zedong, Jonas Sjöstedt till Stefan Löfven och liberalismen från socialliberaler som i praktiken är socialister till nyliberaler, så är konservatismen som ideologisk inriktning likt ett stort tält där många och delvis oförenliga uttryck ryms.
Att vi nu kan tala om den tredje vågens konservatism kommer Wirtén fram till genom att som första våg peka på Edmund Burkes kritik av franska revolutionen 1789 och som fick stort genomslag under första halvan av 1800-talet. Andra vågens konservatism anser Wirtén utlöstes några år in på 1900-talet, som en reaktion på demokratins genombrott och ”massans anstormning” mot de bildade och upplysta. Tredje vågen är en följd av invandring och mångkultur som undergräver den nationella och kulturella gemenskapen och som i Danmark fick sitt genombrott 2001 med DFs stora framgångar i allmänna val.
Wirtén är naturligtvis ingen opartisk betraktare, men han uppskattar Søren Krarup för hans radikala och hårda konservatism, vilket ju är något av en paradox när vi har med konservativa värderingar att göra. (Mer om det i kommande inlägg.)
Att lägga Wirténs rapport jämte Sverigedemokraternas principprogram från 2011 ger en intressant skärningspunkt mellan väldigt olika sorters konservatism.