Den förre utrikesministern och nestorn i global säkerhetspolitisk analys, Henry Kissinger, skriver i Wall Street Joural, A Path Out of the Middle East Collapse:
[Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen] vill besegra IS men undvika att ge Iran segern. Denna ambivalens har fördjupats av det nukleära avtalet som i sunnimuslimska Mellanöstern allmänt tolkas som ett taktiskt amerikanskt medgivande av Irans hegemoni. Denna trend, förstärkt av USA:s tillbakadragande från regionen, har gjort det möjligt för Ryssland att engagera sig djupt i militära operationer i Mellanöstern. Den militära närvaron, som är av historiska mått för Ryssland, beror i huvudsak på att en kollaps för Assadregimen i Syrien kan skapa samma kaos som i Libyen och föra IS till makten i Damaskus. Därifrån skulle IS kunna nå muslimska regioner vid Rysslands södra gränser.
På ytan är Rysslands inblandning till nytta för Iran och dess policy att vidmakthålla shiitiska aktörer i Syrien. På ett djupare plan kräver inte Rysslands målsättning att Assad-regimen överlever. Det är en klassisk balansakt mellan olika maktsfärer för att avvärja sunnimuslimskt terrorhot mot Ryssland. Det är en geopolitisk, inte ideologisk, utmaning och ska ses ur det perspektivet. Oavsett motiv utgör ryska trupper i regionen en utmaning som amerikansk mellanösterpolitik inte mött på fyra årtionden.
Kissinger konstaterar att Obama nu är motståndare till eller i konflikt med alla aktörer i Mellanöstern. Han har misslyckats med att avsätta Assad i Syrien. Kissinger fortsätter:
Ryssland, Iran, IS och andra terrororganisationer har fyllt det vakuum som USA lämnat.
Kissinger avfärdar också dem som vill jämföra Obamas avtal med Iran med Nixons förhandlingar med Kina 1973. Då hade USA och Kina gemensamma intressen av att motverka sovjetisk dominans i Asien. Någon sådan samsyn finns inte mellan Iran och USA, tvärtom har ayatolla Khamenei förnyat sin säkerhetspolitiska målsättning om att utplåna Israel inom 25 år.
Om Mellanösterns aktörer kommer över kärnvapen är en katastrofal utveckling närmast oundviklig.
I klartext: om Iran får tillgång till kärnvapen kommer ett kärnvapenkrig att bryta ut.
Vad ska då USA göra? Kissinger ger svar i punktform:
1) Att avsätta Assad i Syrien är mindre viktigt än att stoppa IS.
2) Det är bättre att moderata sunnimuslimer erövrar IS-territorier än Iran-lojala styrkor, en strategi som kan få Ryssland att sluta bomba Assad-motståndare och därmed undvika ett nytt kallt krig med USA.
3) Lokalt självstyre bör upprättas i befriat IS-områden. Suveräniteten hos självständiga stater bör åter respekteras i regionen.
4) Syrien efter IS bör bli en federal stat där Assad kan spela en roll.
5) USA:s roll bör bli att militärt garantera sunnimuslimska länders säkerhet (mot hot från Iran).
6) Förhandlingar med Iran om fredlig samexistens kan föras utifrån denna strategi.
Min spontana reaktion på Henry Kissingers artikel är att han vill se en återgång till den internationella rätt som skapades efter andra världskriget och under kalla kriget: staters suveränitet överordnas mänskliga rättigheter. Diktaturer får mörda sina befolkningar bäst de vill, så länge de inte går över gränsen till ett annat land.
Ja, jag är numera desillusionerad över utvecklingen och därför beredd att hålla med. De västerländska värderingarna om frihet, likhet inför lagen och pluralism har de senaste 15 åren mött starkare motstånd än vad jag som idealist i säkerhetspolitiken någonsin kunde ana. Inte bara från diktaturer utan också från massmedier och kulturvänstern i västvärlden. Kritiken mot George W Bush när han avsatte massmördaren Saddam Hussein blev monumental och ihärdig på ett sätt som jag inte begriper. Men så länge västvärlden internt är splittrad har vi inga möjligheter att flytta fram positionerna för frihet och mänskliga rättigheter i andra delar av världen.
Människorna i Afrika och Asien som med Kissingers strategi åter kommer att hamna bakom den internationella politikens suveränitetsskydd för diktaturer kan tacka vänsteraktivisterna, ironiskt nog kallade “fredsaktivister” (mer korrekt borde de kallas “diktaturkramare”), för att de inte kommer i åtnjutande av samma självklara livsvillkor som vi i väst.
Jag inser att med de destruktiva vänsterkrafter vi har i väst måste politiken begränsa sig till att undvika hot mot vår egen civilisation, i likhet med det Henry Kissinger skissar på. Vi får låta Assad, Ryssland och Iran fortsätta förtrycka människor — så länge de inte utgör ett direkt hot mot oss.