De få sansade medierösterna

Dagens samhällsdebatt domineras av utopiska utrop om godhet och att hjälpa, men konsekvenser talar man tyst om. För oss som håller hårt på realism, logik och pragmatism är det nästan omöjligt att höras i de ytliga utropen. Men här i bloggen ska de få röster av sans och balans lyftas fram. Tipsa gärna i mejl om sådana inlägg.
De behöver inte tycka som mig, men de måste vara realister.
En sådan artikel finner man faktiskt i socialdemokratiska Aktuellt i Politiken. Anne-Marie Lindgren menar att välfärdssektorn genomlever en systemkris, Vi måste våga ta i frågan om finansieringen:

Det finns ju ett skäl till att trycket på personalen blivit alldeles för hårt: Resurserna till verksamheterna har inte hållit jämna steg med de ökade kraven på dem.
Alldeles särskilt med tanke på att den stora ökningen av asylsökande ytterligare skärper kraven på välfärdssektorn. Vid månadsskiftet hade över 73.000 personer sökt asyl i Sverige (…) och i dagsläget är det sannolika att årssiffran för Sverige hamnar över 100.000. Vilket är en rätt rejäl befolkningsökning, som skola, barnomsorg och sjukvård har att möta.
Det handlar dessutom om ett antal tillkommande behov utöver dem som alla medborgare ställer: svenskundervisning, validering av utländska utbildningar, kompletterande vuxenutbildning, tolkstöd, traumasjukvård med mera. Bostadsbehoven törs man i sammanhanget knappt ens nämna.
Den ökade flyktinginvandringen innebär inte bara ökade demografiskt betingade krav på välfärdssektorn, utan innebär i sig självt också ett större försörjningskrav. Med all respekt för ambitionen att alla nyanlända ska vara i arbete efter två år så känns den, med tanke på att mediantiden för närvarande är sju år, inte helt realistisk. [Riskerna] i form av misslyckad integration, fattigdomsproblem och sociala spänningar, är stora – för stora, faktiskt.
Men just därför måste vi ta i frågan om finansieringen. De här är inte kostnader vi kan möta insamlingsvägen. Men kanske kan just den våg av solidaritet med flyktingarna, och den stora beredskap att bidra med både pengar och praktiskt engagemang, innebära en öppning för en bredare diskussion om vad välfärdspolitiken kräver av oss.

Alltså tillbaka till ett marginalskattetryck på 102 procent, det Astrid Lindgren protesterade emot 1976. Jag respekterar Anne-Marie Lindgren därför att hon är ärlig och medger att påfrestningarna som den förda politiken medför i grunden ändrar det svenska samhället.
Jag tycker Allianspartierna ska erkänna att deras politik betyder att alla jobbskatteavdrag ryker och skatterna därutöver kommer att höjas ytterligare under kommande år. Man offrar allt man åstadkommit under åtta år för att man nu ”öppnar sina hjärtan”. Kommunerna varnar redan för skattechock som följd av migrantmottagandet. Alliansen är nu i praktiken en skattehöjarpakt.
Om man genomför en utopisk godhetspolitik så kostar det skjortan. Erkänn och gå till val på fördubblat skattetryck. Gränslöshet i politiken är dyrt, skulle Alliansens paroll kunna vara. Eller ta förnuftet tillfånga och stå för något annat än nu.
En annan realistisk röst finns i Smålandsposten där ledarartikeln lyder, En kris med uppehållstillstånd:

Som den brittiske utvecklingsekonomen Paul Collier förutspått kommer gapet mellan fattiga och rika länder inte att minska i en sådan takt att migration blir mindre attraktivt. Tvärtom kan vi bevittna en paradox. När ekonomin förbättras i fattiga länder har fler råd att lämna sina hem.
Vad som lyser med sin frånvaro i den svenska debatten är en diskussion om framtidens asylsystem för att möta folkvandringstidens stora utmaningar. De senaste 30 åren har Sverige beviljat uppehållstillstånd för närmare två miljoner människor. Av dessa faller några få procent under FN:s flyktingkonvention. Vi har i Sverige regler som enbart finns i den svenska utlänningslagen och som saknar motsvarighet i internationella konventioner och EU-rätten. Det finns inga hinder att förändra det svenska regelverket i mer restriktiv riktning.

Tänk om ett enda borgerligt parti kunde tänka så här klart. Men icke. Utopismen har slagit rot i de gamla partierna på ett sätt som gör att jag börjar tappa hoppet om att de kan återhämta sig. Vi vet hur bra det gick med kommunismens utopi. Allt till alla, sedan sammanbrott.