När jag trodde att svensk samhällsdebatt inte kunde sjunka lägre, gjorde den naturligtvis det. Första av två aktuella exempel är när Jonas Sjöstedt (V) i 15 minuter lång direktsänd debatt i SVT med Jimmie Åkesson (SD) lyfte fram sin konkreta lösning:
Vi kan fixa det här! … Det här handlar om människor på flykt. Mina partimedlemmar har stått på Malmö central och tagit emot dem med mjukisdjur och kaffe och sagt att vi vill lösa det här för er …
Det är som om många i Sverige tror att utdelning av gosedjur skulle kunna ersätta en juridisk och strategisk hållbar politik där alla behandlas lika inför lagen. Det Sjöstedt predikar är, som sagts här förut, en infantil hållning som hör dagisbarnen till men knappast vuxna i ansvarig ställning.
Det andra exemplet är Dagens Industris kampanj mot Svenskt Näringsliv för att man haft samtal med riksdagens tredje största parti. Innebörden i kritiken är att företagare borde hålla sig för goda för att diskutera med folkvalda som har ”fel” partibeteckning. Detta är en fullständigt irrationell hållning — om man tror på demokrati och yttrandefrihet.
Det talas inte för mycket utan för lite mellan olika grupper i svenska samhället!
Vi ser hur Sverige polariseras i mycket snabb takt och där de som bestämmer i medierna är pådrivare i att kasta svinaktiga epitet mot motståndare för att tysta dem. Man är inte intresserad av att möta motståndare med bättre argument, utan att tysta dem. Det är motsatsen till demokrati. Det är diktaturfasoner.
Dagens Industri har blivit en bättre tidning under senare tid, men nu föll man tillbaka i vänsterträsket där känslopjunk utan varje rationell tanke får styra vad som sägs och skrivs.
Självklart ska näringslivet och alla andra aktörer som vill påverka landets utveckling tala och diskutera med de representanter som svenska folket utsett i allmänna val. Allt annat vore vansinne. Tyvärr står de politiska och mediala etablissemangen för detta vansinne. När ska denna masspsykos som drabbat de högre samhällslagren hävas? Och hur?