Jag vill först tacka för alla mejl från läsare som uppskattat det jag skrivit i bloggen om händelseutvecklingen i Europa denna sommar. Flera frågar varför jag inte är kolumnist i någon av de stora tidningarna eller sitter med i någon av etermediernas paneler, men svaret är givet: man får inte tänka fritt i svenska medier. Då är man portad på livstid. De gamla mediebolagen är lika låsta till föråldrat och smalt tänkande som de gamla partierna.
Men undantag finns. I nya numret av Axess skriver PJ Anders Linder, i ledaren Idealismen gör sig bäst i lagom dos, intressant om att höger-vänsterskalan i politiken nu utmanas av en annan dimension: den mellan ohejdad idealism och jordnära realism. Eller mer akademiskt uttryckt: begränsad kontra obegränsad vision. Linder lyfter fram Stanfordforskaren Thomas Sowell som fyllt 85 år, och som redan för flera årtionden sedan konstaterade att människor har olika attityd när de närmar sig politiska frågor.
Förklaringen, menar han, ligger i skilda föreställningar om hur världen är beskaffad och hur orsak och verkan hänger ihop; han talar om motsatta ”visioner”. Hans ena idealtyp är ”den obegränsade visionen”, som är övertygad om att människor är goda av naturen och samhällen kan blomma ut till perfektion bara de befrias från inskränkta vanor och traditioner. Mot denna står ”den begränsade visionen”, som betonar ofullkomligheten hos individer och samhällen, som anser att människor snarare agerar utifrån belöningar och sanktioner än allmän välvilja och som tror mer på det handfasta och genomförbara än det grandiosa.
För dem som hör hemma i den obegränsade versionen står det ädla uppsåtet i centrum, för dem i den begränsade versionen handlar det om de praktiska följderna. Ska man hitta personer som kan knytas till de bägge alternativen kan man för den begränsade visionens del tala om konservativa som Burke, liberaler som Hayek och socialdemokrater av den reformistiska skolan.
Det är därför många liberaler och kristna nu förenas med extremvänstern i flyktingfrågan: eftersom målet är så gott, löser sig verkligheten på ett eller annat sätt även om vi nu inte vet hur. Samtidigt som jag som är nyliberal i ekonomisk politik känner mer sympati för vissa realistiska socialdemokrater och konservativa.
De förstnämnda, som tror sig befria individernas inneboende godhet, har inte mycket till övers för de sistnämnda, de ”begränsade” liberaler, konservativa och socialdemokrater som talat om att väga intressen och värden mot varandra för att finna balans och kompromisser och erkänna att människans egennytta är en lika stark kraft att ta hänsyn till som hennes generositet.
Linder skriver:
Om man nu tror att människan inte bara är god utan också oändligt kapabel att forma samhället till det bästa, blir det, som Sowell skriver, ”antingen en intellektuell gåta eller ett moraliskt haveri”, att det finns personer som inte tycker likadant som man själv: ”Anklagelser om ond tro, gemenhet eller andra moraliska och intellektuella brister har varit mycket vanligare i den obegränsade visionens kritik av den begränsade visionen än vice versa.”
De obegränsade idealisterna tål inte höra att det som känns så bra på kort sikt kan resultera i kaos och elände på längre sikt. Vi som har en realistisk och begränsande vision tänker på morgondagen, på konsekvenserna av att strunta i alla lagar, lösa upp alla seder som byggts upp under århundraden.
Därav detta skrik, skrän och anklagelser mot de sansade, de som vill se till realiteterna snarare än obegränsade utopier.
Men gissa vilka som får rätt i längden!?
Tyvärr kan väldigt mycket gått otroligt snett till dess.