Det är häpnadsväckande hur godhetens naivitet blockerar all tankeförmåga i offentlig debatt. Man utgår av någon anledning från att de migranter som kommit denna sommar är alla och att det sedan tar slut eller minskar. Men om alla gränser är som bortblåsta kan det vara bara början på att många tiotals miljoner människor i Mellanöstern och Afrika börjar röra sig till Europa.
I Wall Street Journal skriver i den Pulitzerbelönade journalisten Bret Stephens, Farewell to the Era of No Fences:
Vi ville skapa en ny liberal världsordning, en med stor frihet och utan regler. Vi ville vara en generös civilisation, utan att göra de ting som krävs för att vara välståndsskapande. Statsvetaren Robert Kagan skrev 2003 boken “Om paradis och styrka” i vilken han beskrev den filosofiska skillnaden mellan amerikaner och européer. Amerikaner såg världen genom Thomas Hobbes ögon, i vilken “verklig säkerhet och försvar av liberal ordning fortsatt kräver militär styrka”. Européer såg däremot världen genom Immanuel Kants ögon, i vilken “oavbruten fred” skulle garanteras av en samling kulturella konventioner, regler skapade genom koncensus och tilltro till värderingar om social solidaritet genom administrerade av välfärdsstater.
Skillnaden spelade ingen roll så länge de bara syntes under paneler i Davos. Sedan kom Barack Obamas presidentskap då han intog Kants perspektiv. I sju år har USA och Europa i huvudsak funnits på samma sida, den europeiska sidan, om många viktiga ämnen. Särskilt om Mellanöstern där man varit ense om att överge Irak, dra sig ur Afghanistan, kortsiktigt ingripa i Libyen, stanna utanför Syrien och göra upp med Iran.
Resultatet är en allt mer utbredd globala oordning. Och det kommer bara att bli värre.
Den storsinthet som tyskar har visat den första vågen av flyktingar är ett tecken på landets känsla för humanitet och historia, men på samma sätt som det varma välkomnandet kommer att skapa oemotståndlig dragningskraft på framtida migrantströmmar kommer det också att leda till bakslag i tyska befolkningen.
Detta år är omkring 800.000 nykomna att vänta i Tyskland, omkring en procent av landets befolkning. Berlin vill se EU-kvoter för att sprida ut inflödet, men när migranterna väl är i Europa är de fria att resa dit där jobb och möjligheter kan finnas. Tyskland (med 4,7% arbetslöshet) kommer att ha större dragningskraft än Frankrike (10,4%), för att inte tala om Italien (12%) eller Spanien (22%).
Om Tyskland hade robust ekonomisk och demografisk tillväxt skulle man kunna absorbera och assimilera inflödet. Men det har man inte. Tillväxten är i snitt 0,31 procent per år sedan 1991. Landet har världens lägsta födelsetal. Det moderna och toleranta Tyskland visar rättmätig avsky för inskränkt nationalism, skuldbeläggande och byggande av taggtrådsstängsel av populisterna i Ungern. Men det vore dumt att tro att Ungern står för politiskt bakåtsträvande snarare än en föraning om vad som väntar . . .
Finns det en väg ut? Plötsligt talar man i Europa om att använda militär makt för att etablera säkra zoner i Syrien för att begränsa flyktingströmmarna. Om Obama-administrationen beslutar sig för att hålla fast vid Kant, har Europa och Tyskland inte mycket val annat än att vänja sig vid Hobbes genom att upprusta sin militära kapacitet och använda hård makt mot sönderfallande grannar utanför Europa. Européer kommer inte ha lätt att omfamna den möjligheten. Alternativet är att snabbt återgå till eran av murar och staket. Öppenhet är en dygd som bara kan upprätthållas genom styrka.
Händelseutvecklingen är naturligtvis ett resultat av storpolitik, just så som Bret Stephens beskriver. Istället för bara känslosvall borde beslutsfattare och de medier som ännu vänder sig till vuxna ta upp dessa perspektiv. Förklaringar till det som sker och vad som väntar om vi inte visar stor handlingskraft.
Misslyckandet för den “mjuka makten” (diplomatiska samtal) i säkerhetspolitiken är total. Bret Stephens efterlyser ett upprättandet av den “hårda makten” (militärmakt) — alltså förmågan att stödja goda krafter utanför sitt eget land/unionen och bekämpa onda krafter. Tänk om vi kunde gå från att prata om goda avsikter till att i analysera och verkställa insatser som förhindrar de krafter som får miljoner människor på flykt.