Det är hög tid att lyfta fram ett gammalt klokt ordspråk: ”vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser”.
De godaste politiska ambitioner har ofta resulterat i fruktansvärt lidande. Sovjetkommunismen lovade alla tänkbara rättigheter till alla, men slutade i förtryck, våld och död. Mao Zedong lovade självförverkligande och kulturell utveckling genom kulturrevolutionen, men det slutade i förtryck, svält och död.
Nu är godhetsapostlarna i farten igen. Alla som vill ta sig till Europa ska få göra det. Inga lagar, inga gränser, inga kontroller, ingen säkerhet ska få stå i vägen. De så innerligt goda ambitionerna räcker. Varför skulle vi behöva ha några regler? Tyvärr dras liberaler, kristna och socialister alla med i en förblindad ambition att vara god, men där man lämnat hjärnan och förnuftet utanför.
Detta är vägen till anarki och samanbrott för Europa.
Alltihop är kryddat med inte så lite hyckleri, så som godhet betald av andras uppoffringar alltid är. Anne Applebaum, författare och kolumnist, skriver i Washington Post, Europe’s multi-layered hypocrisy on refugees:
Som så ofta faller krokodiltårar . . . denna gång efter publicering av ett foto på drunknat syriskt barn på en sandstrand i Turkiet. Även om fotot verkligen är hemskt, säger det inget nytt. Flyktingar har korsat Medelhavet i månader. Och om vi är upprörda över ett dött barn på en strand, varför upprörs vi inte av döda barn i utbombade hus i Syrien? Vad är skillnaden?
. . . Och här är vad ingen vill säga: detta är i grunden en säkerhetspolitisk kris. I åratal har Europa valt att låtsas som att krigen i Mellanöstern var någon annans problem. Det är också en utrikespolitisk kris: alla större EU-länder har blockerat försök att skapa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och som ett resultat har de ingen diplomatisk eller politisk förmåga. De har inte velat se ett europeiskt ledarskap, och de flesta har inte heller velat se amerikanskt ledarskap, även om ett sådant skulle erbjudits. Västliga ekonomier har skapat ett politiskt maktvakuum och man har ingen armé. Nu spolas konsekvenserna bokstavligen upp på Europas stränder.
Det vi ser är en total kollaps för EU som union med statsrättsliga ambitioner. Precis som med euron klarar EU inte av att upprätthålla den regelefterlevnad som krävs för att gemenskapen ska fungera.
Brittiske journalisten Paul Mason skriver i vänstertidningen Guardian, This refugee crisis is too big for Europe to handle – its institutions are broken:
Nuvarande kriser kan visa sig vara för stora för EU att klara av. Ja, det har funnits ”feel-good”-ögonblick för antirasister: fotbollsfan höll upp skyltar som välkomnade flyktingar. Men dag för dag skapar migrationen enorma påfrestningar, om inte en total kollaps, för EU:s institutioner.
Dublin-regleringen om första asylland är i praktiken avskaffad.
Schengenavtalet om passfritt resande faller samman när länder omkring Ungern och Italien har försökt att upprätta ad hoc-kontroller av migranter och flyktingar.
Frontex, institutionen som i åratal försökt skapa samordnad policy för övervakning av gränser till havs och på land, är maktlöst.
Även den terminologi som används, migranter och flyktingar, uppfattas som meningslös. . .
Den omedelbara utmaningen för Europa är krisen i ledarskap: fiaskot i Budapest är bara ett exempel. Det finns ingen samsyn, inga förutsebara regler och ingen känsla av att det är bråttom. . .
Detta är ett EU till vilket en halv miljon människor anländer för att söka asyl på kort tid men som inte förmår upprätthålla gemensamma regler och ambitionen att Europas gränser är under kontroll. . .
Utmaningen för Europa är tydligt. För att kunna ta hand om alla flyktingar behövs en ny uppsättning regelverk, nya arrangemang för internt resande inom EU och en ny social gemensam syn på vilka som kan komma, vilka som inte får stanna och var de ska leva och arbeta. . . Om EU inte klarar det kommer medlemsländerna att glida isär, vilket leder till en kris för hela unionen som sådan.
Detta är seriösa inlägg, till råga på allt från journalister. Men i Sverige hamnar vi i en diskussion där man inte får ifrågasätta om goda tillrop räcker.
När Widar Andersson i socialdemokratiska Folkbladet gav en råsop till alla kändisar som nu i medierna vill visa sin enorma godhet, Alla dessa goda kändisar, fick han genast mothugg av DN och Erik Helmerson: För cynikern är den gode ond. Widar Andersson svarar i Snedvriden bild av Sverige.
Ett kort utdrag ur meningsutbytet lyder så här.
Widar Andersson: Så kom det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. . . Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också. . .
Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns . . . knappt något tankeväckande. Det blir svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.
Erik Helmerson: Däremot är det farligt när för många slutar att ens försöka vara goda, och skrattar och pekar finger åt dem som ändå framhärdar. Vad har vi då kvar? Vilken framtid erbjuds oss då? Den cyniska, bittra, egoistiska – ja, verkligt självgoda. En människa som försöker vara så god som möjligt har inte mycket att skämmas för. Den som hånar och fnyser får gärna ställa sig frågan om det finns för mycket eller för lite godhet i världen i dag.
Widar Andersson: När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några stora mediehus. . . Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget. Om detta behöver vi en öppen debatt. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.
Självklart har Widar Andersson rätt. Lägg märke till innehållet i de anglosaxiska medier jag ovan citerar och innehållet i svenska medier. Sverige befinner sig på dagisnivå intellektuellt sett: ”vi måste va snälla”, ungefär. Mer får vi inte säga, för då är vi hemska cyniker. Hur ska Sverige och EU kunna ledas om vi intellektuellt inte får lämna daghemmet?
Detta samtidigt som EU, till vilken vi fört allt större delar av nationalstatens befogenheter, inte klarar av att upprätthålla någonting alls av de regler och lagar man infört. Frågan är om medlemsländerna ens kan erkännas som stater längre. Kravet för att erkänna en stat är enligt internationell rätt att den har kontroll över sina egna gränser. Det kan ingen hävda att EU-länderna idag har. Vi sjunker ner mot Somalias status som ”failed state” om inte makthavarna förstår att detta är verklighet och inte en lekstuga för inkompetenta politruker.
Vad ska vi göra åt statsförfallet i EU där alla regelverk kollapsar så fort de möter verkligheten? Det tycker jag vore ett mer produktivt tema än hejarop om att vara emot allt ont.