Medierna har fyllts med anklagelser om att Sverigedemokraternas T-banereklam är olaglig, men som juridikprofessor Mårten Schultz kan meddela i Svenska Dagbladet (egen kolumn, inte i nyhetsartikel av journalist) idag: “Kampanjen är inte hets mot folkgrupp. Den är inte i närheten.”
Ändå tillåter medierna att upprördheten mot att SD-reklam blåses upp till horribla proportioner. Folk vandaliserar i tunnelbanan och okvädesorden haglar, inte bara de vanliga tillmälena om rasism och främlingsfientlighet utan nu även om nazism. Känsloläget är hysteriskt.
Vi har med pöbelfasoner att göra. Underblåsta av massmedierna.
Och det helt utan grund. Schultz konstaterar: “Någon folkgrupp pekas överhuvudtaget inte ut. Några andra brott tycks inte heller kunna vara aktuella med kampanjen i sig”. Han tillägger: “Det är ett oskick att använda sig av juridiken för att göra politiska poänger av rättsligt irrelevanta händelser”.
De upprörda känslorna har alltså ingen som helst saklig grund, annat än att man inte gillar Sverigedemokraterna. Men Sverige är inte något u-land där man kan stoppa yttrandefriheten för den man inte håller med. Inte än i alla fall. Det pöbeln gör är att attackera de svenska värderingarna om yttrandefrihet och demokratisk mångfald. De vill förbjuda dem som inte håller med att få yttra sig. Det är odemokratiskt, det är fascistiskt.
Och min främsta fråga är: var i helskotta är de borgerliga partierna!?! Varför håller de tyst? Varför försvarar de inte yttrandefriheten mot pöbelvälde? Varför gör de sig alltid osynliga när kontroversiella frågor dyker upp i debatten? De senaste dagarna har det varit som att det inte finns några svenska borgerliga partier överhuvudtaget. Bara Sverigedemokrater mot vänsterextremister.
Rädda politiker får aldrig makten — känt ordspråk i bloggvärlden….