Sommarläsning: När S rapporterade till KGB

Förklaringar till Rysslands aggressiva agerande på senare tid mot sina grannar kan spåras i historien. Tidigare har bloggen tagit upp rysk intern utveckling, men även när det gäller ryska utrikesrelationer visar historien att hårda tag varit framgångsrika.
Den förre operative chefen i Säpo, Olof Frånstedt, berättar i första delen av sin memoarserie Spionjägaren (Ponto, 2014) intressant om tre av de största skandalerna under mitten av 1900-talet, alla med tydlig koppling till Ryssland: Sovjetspionerna Stig Wennerström och Stig Bergling samt IB-affären som avslöjar Socialdemokraternas nära relation med KGB.
På ett suggestivt sätt åskådliggör Frånstedt skillnaden mellan hur lite Stig Wennerström berättar om sina relationer med Sovjet i förhör sedan han avslöjats och sitter häktad, och hur lättvindigt Socialdemokratiska partitoppen berättade för KGB om svenska förhållanden och om sina relationer med Norge och Västtyskland.
Frånstedt har kommit över IB:s arkiv för åren 1964 till 1968 och kan visa att partiet inte alls bara hade kontakt med IB på låg nivå, ute i distrikten, så som man hävdade efter att den hemliga underrättelsebyrån IB inom försvarsmakten avslöjades i början på 1970-talet. Socialdemokraternas internationelle sekreterare Anders Thunborg (senare försvarsminister) och hans efterträdare Pierre Schori hade täta och regelbundna möten med KGB:s högste officer i Sverige. Inte sällan var partisekreteraren Sten Andersson närvarande, allt dokumenterat av IB.
Det var inga särskilda hemligheter som röjdes, men Frånstedt pekar på relationen mellan parterna. Redan vid första mötet mellan Thunborg och KGB-officeren Mikhail Streltsov den 30 december 1964 är det klart att det är KGB som leder mötet och S-företrädaren som svarar på frågor.
När Thunborg och partisekreterare Sten Andersson inbjuds till Moskva är man villig att åka, men noga med att det inte får bli offentligt och komma till mediernas kännedom:

Dokumenten visar också på en betydande nervositet i den svenska partitoppen för att något skulle bli känt, därav de många ansträngningarna och maningarna att hålla press och journalister på avstånd.

Olof Frånstedt konstaterar att Socialdemokraterna vid dessa regelbundna träffar inte tar upp förtrycket i Sovjet mot judar, något som Folkpartiet och Centerpartiet gjort vid en officiell tillställning och som djupt irriterat KGB-officeren. S-företrädarna tar under alla år inte upp förtrycket av de baltiska folken i Sveriges omedelbara närhet. Inte heller tog man upp Stig Wennerström, som just avslöjats som en Sovjetspion med stora skador för Sveriges försvar och säkerhet som följd.

Var det feghet? Var det för att man inte ville stöta sig med Sovjet och i stället bygga positiva relationer, en slags politisk pragmatism? . . . Rapporterna från den socialdemokratiska partitoppen [till IB] ger en god bild av hur det egentligen gick till bakom kulisserna i det kalla krigets Sverige, men de väcker sannerligen också en hel del frågor.

Bilden är tydlig: Det dominerande regeringspartiet i Sverige, Socialdemokraterna, var undfallande och undergivna mot KGB och framförde informellt inga krav till Moskva.
Om Sverige efter Sovjetunionens fall inte längre är lika underdånig i informella kontakter kan det vara skäl för att den ryska ledningen nu är irriterad och besviken över avsaknaden av de tidigare goda relationerna. Kanske är de aggressiva provokationerna ett försök att pressa fram en återgång till den tid då S-ledningen likt lydiga skolpojkar rapporterade till KGB om sin syn på ditt och datt.
Det kan tilläggas att Olof Frånstedt har en gås oplockad med IB, som var en socialdemokratisk frammanad skapelse inom Försvarsmakten eftersom S inte litade på Säkerhetspolisen. S-regeringen byggde med IB upp en parallell hemlig underrättelsebyrå. Statsminister Olof Palme sa öppet till journalister att ”Frånstedt ska avsättas!” Men det finns ingen anledning att misstro fakta i boken eftersom de är underbyggda med källor och även faksimil av IB:s rapporter om känsliga samtal mellan S och KGB.
Jag kan inte komma ifrån känslan av att Socialdemokratin var extremt naiv eller rent ut sagt inkompetent i det sätt man kommunicerade med omvärlden under kalla kriget. Medierna målar upp Olof Palme som ett ”världssamvete” men när man vet vad som pågick i det fördolda (både mot Sovjet och mot USA), framstår dessa karska uttalande från Sveriges statsminister mer som pajaskonster. Men jag kan förstå om Moskva längtar tillbaka till dessa dagar.
Mer sommarläsning i bloggen: Ryssarna föredrar hårda tag framför demokrati (13/7), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), Stalins general (29/6)