”Äntligen!” skulle man kunna utropa om inte så mycket stod på spel. Det falska och meningslösa förhandlingsspel som pågått sedan den vänsterextrema grekiska regeringen tillträdde i vintras är över. I och med att Greklands premiärminister Alexis Tsipras i fredags utropade folkomröstning om EU:s förhandlingsbud, något som parlamentet godkände natten till idag, är förhandlingarna avslutade.
”För det, åtminstone, kan man vara tacksam”, kommenterar Bloomberg News och fortsätter: ”Det finns inte mycket annat att fira. Att nå nästa söndag [då folkomröstningen ska hållas] utan ett finansiellt sammanbrott för Grekland verkar omöjligt.”
Bankerna kommer förmodligen inte att öppna på måndag. ECB har under förhandlingarna fortsatt att pumpa in miljarder euro i grekiska banker för att eurosedlar inte ska ta slut när grekerna börjat tömma sina bankkonton. Den utlåningen kommer förmodligen att upphöra.
På tisdag ska Grekland amortera 14 miljarder kronor till IMF. Det har aldrig hänt tidigare att stater inte betalat tillbaka lån till IMF enligt avtal. Bloomberg menar att grekiska regeringen kommer att tvingas utfärda skuldsedlar för kunna betala löner, pensioner och fakturor. Därmed kommer Grekland redan innan folkomröstningen 5 juli att vara halvvägs ute ur eurosystemet.
Eftersom Tsipras talar emot EU:s förhandlingsbud är det troligt att grekerna röstar nej till det i folkomröstningen. Då borde saken vara avgjord. Grekland har i så fall offentligt meddelat att man inte avser uppfylla villkoren för eurosamarbetet. Utträde är enda vägen. Jag skulle vilja påstå att Grekland aldrig någonsin tänkt följa valutasamarbetets regelverk. Ända sedan man på falsk statistik inträdde i eurosamarbetet har det handlat om att lura till sig lån som man aldrig haft för avsikt att betala.
Det har egentligen aldrig funnits någon annan väg än utträde för Grekland. Det är sorgligt att det tillåtits gå så här långt. Redan när man avslöjade grekiska statens fiffel för flera år sedan borde man vidtagit kraftfulla åtgärder. Men eftersom valutaunionen skapades långt före dess nödvändiga förutsättning i form av politisk union, fanns inte handlingskraften att ta itu med Grekland.
Mina tankar går till den gamla formuleringen, ”Bättre en ände med förskräckelse, än en förskräckelse utan ände.”