Tidigare i veckan skrev Johan Ingerö (se förrförra inlägget nedan) om att det politiska landskapet kommer att förändras, från vänster-höger med tyngdpunkt på ekonomi till konservatism-radikalism med tyngdpunkt i en moralisk dimension. Vad skulle det innebära för riksdagspartierna? Och vad borde de göra för att vara relevanta utifrån sina grundvärderingar?
Mina tankar går i dessa banor:
SOCIALDEMOKRATERNA: måste hitta tillbaka till en mittenposition och bryta med kulturvänsterns radikalism för att kunna vara vanliga medborgares parti. Att Löfven berömmer försvaret för att man går upp med stridsflyg mot ryska bombplan som närmar sig svenskt territorium är en sådan förflyttning, där man tar avstånd från fredsflummarna i V och MP. Svårare är det i privatekonomiska frågor där S instinktivt intar jantelagsposition och gärna straffar de som är framgångsrika. Jag anser det nästan omöjligt för S att återta mitten med tanke på att medlemmarna man har kvar är betydligt mer radikala än partiledningen. Dessa kommer att tippa över partiet till den radikala sidan och göra S till ett parti bland V, MP och FI snarare än ett mittenparti.
MODERATERNA: måste hitta tillbaka till Gösta Bohman, vilket är svårt eftersom Fredrik Reinfeldts framgångar med Nya Moderaterna egentligen tar avstånd från allt Bohman stod för. Man skulle åter kunna bli det nyliberala ekonomiska partiet, men bristen är att man saknar den moraliska dimensionen. Nyttoanalyserna har dominerat, inte minst under Anders Borg. Risken är att en liberalare profil paradoxalt nog skulle upplevas som kallare eftersom man lämnar walkover i moraldimensionen. Det gör man inte med flit, utan därför att man saknar erfarenhet av att tala i dessa termer. Och det beror på trauma från övergången till demokrati för 100 år sedan. Då visade sig tradition vara på förlorarsidan, gång på gång. Tradition blev en svår belastning som man gjorde sig av med. Historien gör också att M lätt hamnar i överklassfålla om man börjar tala moral till folket.
FOLKPARTIET: måste välja sida. Socialliberalismen har sina rötter i den ”vänster” som utmanade den besuttna överklassen med demokratikrav. Många i FP ser sig som radikala och konservatismen som sin fiende. Samtidigt har partiet profilerat sig som det parti som vill ställa lite krav i skolan. Att ställa krav är konservativt. Om linjen konservativ-radikal blir avgörande för var man hör hemma i det politiska landskapet är risken stor att FP splittras och halva partiet ramlar över till sidan där S, V, MP och FI finns medan den andra halvan kan ansluta sig till M.
CENTERPARTIET: har också att välja sida. Partiet har en stark tradition och det parti som enklast kan plocka fram en helgjuten svensk identitet. Samtidigt skäms man över sin historia som bondeförbund och vill vara radikalliberal med månggifte och andra ”nyheter”. Det ena benet står stadigt i konservatismen medan det andra mentalt sitter fast på den radikala planhalvan. Vid en övergång från höger-vänster till konservativ-radikal är det nog C som är mest kluvet, inte som i FP med olika falanger utan inom varje centerpartist. Om man kommer över skammen för det ”bonniga”, och kombinerade det med intellektuell diskussion om svensk identitet och tradition, skulle man kunna bli ett lika tongivande parti som man var på 1970-talet.
KRISTDEMOKRATERNA: har alla chanser att också bli ett mer tongivande parti om man slutade skämmas över sina kristna värderingar. Paradoxalt nog tycks KD vara splittrat på samma sätt som FP, i radikala ”snällister” som ser staten som Gud och i konservativa som håller på människors egna ansvar underbyggd med kristen moral. Kanske kan nye partiledaren utveckla partiet så att politiken förmedlar ett budskap som hjälper människor att tänka själva snarare än att politiken ska lösa alla livsuppgifter åt medborgarna. Politiken behöver byta roll, från ”fixare” till ledare som vägleder människor i hur samhället fungerar och vad man som ansvarstagande person måste inse är den plikt man har att utföra. De kristna värderingarna ger KD en kollosal intellektuell och historisk källa att gräva ur när framtidens budskap ska formas. Men vågar de använda den?
Men SVERIGEDEMOKRATERNA då? Om hela partilandskapet förändrades i enlighet med denna spekulation blir SD överflödigt. Jag vill påstå att SD uteslutande är symptomet på att de gamla partierna inte insett att det politiska landskapet förändrats i takt med att världen förändrats. Globaliseringen är här — hur vi förhåller oss till den i Sverige har de gamla partierna inte kunnat ge något tryggt och trovärdigt svar på. SD är det straff folket dömt ut åt etablissemanget och som utgör beviset på deras misslyckande.
För mig är det inte otänkbart att vi får en ny blockpolitik där de ansvarstagande finns på ena planhalvan, medan de ansvarslösa som alltid anser att allt är någon annans fel samlas på den andra. Det kommer att bli en hård kamp, för det är alltid mycket enklare för politiker att sjunga med änglarna medan man låter någon annan betala, än att säga sanningar till väljarna: era liv ligger i huvudsak i era egna händer.