Axess har i sitt senaste nummer Ryssland som tema. Man vill ge svar på varför landet uppför sig så märkligt och fjärmar sig från sina europeiska grannar snarare än närmar sig dem. Varför Ryssland ser övriga Europa som allt större hot trots att Europa avrustar militärt. Oscar Jonsson, forskare i krigsvetenskap vid Kings College, skriver i Manipulera mera:
Även om Rysslands militära upprustning är imponerande i omfång och ambition, kan varje rysk underättelseanalytiker värd namnet lista ut att väst inte har några planer att angripa Ryssland. Däremot har regimen sett hur brödralandet Ukraina två gånger blivit offer för ett folkligt uppror i Europas namn mot kleptokrati och autokrati. Risken för ett sådant uppror är ett direkt hot mot regimen i Kreml som är beroende av både korruption och repression för sin överlevnad. Det är därför viktigt att preventivt arbeta mot en revolution genom att … på olika sätt bidra till att det ukrainska statsbygget misslyckas. Här är propagandan av avgörande betydelse …
Kreml kontrollerar tillräckligt många mediestationer för att sända fabricerade historier som sedan upprepas av deras andra kanaler för att därmed skapa en illusion av verkligheten som de flesta har svårt, eller saknar ork, för att tränga igenom.
Jonsson visar sedan hur enkelt utländsk statlig propaganda kan sätta agendan när yttrandefrihet råder:
I yttrandefriheten ligger implicit att osanna och dåliga idéer sorteras ut på idéernas marknadsplats. I och med detta finns det få lagliga medel att möta propagandan. På nationell nivå gäller det främst lagar om förtal och på den internationella är det förbjudet att uppmuntra till hatbrott. Dessa lagar är dock oftast trubbiga och inte avsedda för detta syfte …
Om man tar rapporteringen om flight MH17 som exempel är det svårt att förbjuda spridandet av lösa teorier om att det var ukrainska stridsflygplan som sköt ner planet, trots att det var tekniskt omöjligt. Den officiella undersökningen blev hindrad tillträde och inte klar förrän flera månader efteråt medan ryska medier dagen efter kraschen pumpade ut flertalet versioner av händelsen för att dra bort uppmärksamheten från den korrekta. Detta kommer man inte åt med förtal, utan möjligen via kraven på saklig rapportering.
Men om ett land stänger ner ryska mediestationer med ett sådant krav kan det också bli en propagandavinst för Ryssland som kan peka på det landet och säga ”Och ni ska vara yttrandefrihetens förkämpar? Ni är ju minsann värre än vi!” En anklagelseakt som syftar till att underminera denna stats normer och värderingar.
Det är oroväckande att upplysningens lärdomar utmanas allt mer framgångsrikt av krafter utanför västvärlden. Om Ryssland är på offensiven för att undergräva yttrandefriheten, så är muslimska länder på offensiven i FN för att undergräva religionsfriheten. Det sker med manipulativa argument som förment låter som upplysningens egna.
Hur ska vi svara på detta? Genom egna propagandaministerium i väst? Nej, men på något sätt börjar det bli aktuellt att diskutera medierna som infrastruktur i ett demokratiskt samhälle. Stater har pumpat in miljarder i krisande banker (de svenska har betalat tillbaka), med hänvisning till att banker till skillnad från andra företag är infrastruktur och att utan det stödet hade ekonomin totalt havererat.
Mediebranschen är i kris och allt mindre resurser finns för genomarbetade analyser. Medierna har sig själva att skylla: man låter sina privata vänstersympatier styra och undergräver därmed förtroendet och publikens vilja att betala för vinklade nyheter. Detsamma kunde sägas om bankerna: de lånade ut för mycket på grund av egen girighet och borde därmed få ta konsekvenserna och gå omkull.
Men fri ekonomi och demokrati är beroende av viss infrastruktur. Fria företag är beroende av att kunna låna för att utvecklas. Och demokrati är beroende av att samhällsdebatten bygger på fakta och vetenskap. Bara om den öppna debatten är stark nog att kunna avslöja manipulationer kan demokrati fungera på sikt.
Vi har i 50 år haft ett hårt kritiserat presstöd som syftat till att motverka monopolsituation på tidningsmarknaden. Jag har länge ansett att detta borde avvecklas. Men den antidemokratiska omvärlden får mig nu att tänka om. Vi behöver betrakta fria medier som infrastruktur och därmed understödja dem så att de kan upprätthålla ambitioner om korrekta fakta och kritisk granskning även om manipulativa och propagandistiska krafter stärker sin ställning då antidemokratiska regimer ser det som strategisk och psykologisk krigföring mot väst.
Presstödet, liksom “public service”-avgiften i form av TV-licens, måste omformas så att alla redaktioner som fungerar enligt upplysningens grundvärderingar, oberoende av medium, kan erhålla finansiell ersättning för att man upprätthåller demokratins infrastruktur i form av faktagranskad nyhetsförmedling.
Alternativet är, som artikelförfattaren påpekar, att väst själva börjar censurera och blockera motståndarna till upplysningens värderingar. Det anser jag vore att kapitulera och låta motståndarna vinna.