Weekly Standard diskuterar om inte den vänsterextremism som länge härjat på amerikanska universitet börjar tappa kraft, The Campus Left Begins to Implode. Man lyfter fram en essä ur studenttidningen McGill Daily där en student kritiskt analyserar egna erfarenheter under universitetsåren, My journey into the centre of a dark political world, and how I escaped:
Det är något mörkt och vagt kultaktigt över denna sorts vänsteraktivism. Jag har kommit fram till att det handlar om fyra grundläggande karaktärsdrag som gör den så oroväckande: dogmatism, grupptänkande, korstågsmentalitet och antiintellektualism. . .
Ett sätt att definiera skillnaden mellan en uppfattning och dogmatiska uppfattningar är att folk som håller sig med dogmatiska uppfattningar anser att det är moraliskt förkastligt att ifrågasätta dem. Om några ändå gör det är de inte bara korkade eller moraliskt fördärvade, de begår våld på det rättfärdiga. Med dogmatiska uppfattningar har man inte meningsmotståndare utan fiender. . .
Detta tänkande leder till att man delar upp människor som antingen rättfärdiga eller sådana man hatar. Varje liten avvikelse kan betyda att man hamnar utanför gruppen. Därför blir människor ovilliga att säga att något är för radikalt av rädsla att be betraktad som svikare. Och tvärtom, att visa hängivelse för saken genererar ökad respekt. Grupptänkande är vänsteraktivismens modus operandi. . .
Aktivister i denna miljö utvecklar en korstågsmentalitet: ett extremt självrättfärdigande baserad på övertygelsen att man står för det enda rätta. Det handlar inte om ego. Aktivisterna jag kände och jag själv tenderade faktiskt att nedvärdera oss själva. Det var inte om oss, utan om desperat behov att agera och göra det rätta. Aktiviteter som annars skulle ses som extrema och galna blir naturliga och förväntade. . .
Den kanske djupast hållna trossats vänsteraktivister har är att varje person ur en förtryckt eller missgynnad grupp är ofelbar och aldrig vilseleder om de svårigheter de möter. . . Vår bedömning av påståenden om diskriminering måste baseras på mer än vad folk säger om sin egen upplevelse.
Det är talande, skriver Weekly Standard, att denna utmärkta essä publicerades under pseudonym.
Ja, vänstern är förtryckande i sin själ. Det kan inte bli annat än förtryck och tvång när vänstern får makt, eftersom alla måste följa deras dogmer. De som inte gör det är fiender som ska bekämpas med våld och utplånas, antingen fysiskt (som i Sovjet) eller genom att marginaliseras genom skatter på upp till 102 procent (som i svenskt 1970-tal).
Bara när vänstern pressats tillbaka har frihet kunnat garanteras. Tack vare den liberala vågen med Thatcher och Reagan på 1980-talet kunde utvecklingen brytas. Nu står det åter och väger. Ska västvärlden följa den muslimska in i våld, förtryck och dogmatism eller åter lyfta fram de frihetliga och pluralistiska värden som givit västvärlden sitt exempellösa välstånd?
Valet borde vara enkelt.