Inför de franska lokalvalen senare i mars är Front National största parti i aktuell opinionsmätning med 30 procent av väljarna, medan borgerliga UMP får 28 procent och regerande socialisterna 20 procent. Men redan i förra årets europaval blev Front National störst, så lokalvalen kan mer bli en bekräftelse på det invandrar- och EU-kritiska partiets ställning som landets största.
Många menar att partiledaren Marine Le Pen nu har siktet inställt på att bli Frankrikes näste president i valet 2017. Financial Times skriver i ledarartikel:
Marine Le Pen på presidentposten är fortfarande mindre troligt. Övriga franska politiska krafter skulle samlas emot henne. En hygglig ekonomisk återhämtning kan försvaga Front Nationals stöd. Men, vilket vänsterextrema Syriza i Grekland visar, kan radikala partier i Europa vara kapabla att nå högsta politiska makten i det djupa missnöje som finns mot etablerade partier …
Frankrike är inte Grekland. Frankrike är Europas näst största ekonomi och, tillsammans med Storbritannien, den största militära makten. Ett inträde i Elysée Palace för en ledare som vill avveckla euron, införa protektionistiska tullar och bryta med Västeuropas säkerhetspolitiska strategi — Marine Le Pen har visat förståelse för Ryssland när det gäller Ukraina — skulle få efterverkningar över hela kontinenten och bortom den. För att inte tala om riskerna att försvaga en redan svag socialt gemenskap i ett Frankrike splittrat av Front Nationals invandrarfientliga politik.
Marine Le Pen ska inte underskattas. Till skillnad från sin far är hon seriös i ambitionerna att bygga ett regeringsparti och bredda partiets väljarbas. Hon har förändrat partiets hårda profil till att omfamna traditionell franska värderingar om republikanism och sekularism.
Hennes kritik mot den ekonomiska åtstramningspolitiken — för att försvara välfärden, höja löner och pensioner, sänka matpriser och låneräntor — bär populistiska tendenser som lockar vänsterväljare.
I ett biografiskt porträtt av Marine Le Pen skriver Financial Times, Marine Le Pen lays out radical vision to govern France:
Två månader efter terrorattackerna mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska butiken i Paris har det nationalistiska partiet cementerat sin ställning som den mest dynamiska politiska kraften i ett frustrerat och oroligt land; dess 46-årika ledare anses nu vara en möjlig vinnare av presidentvalet 2017 …
Den ökande populariteten för ett parti som i årtionden ansetts marginaliserat har fått larmklockorna att ringa i de politiska kretsarna. President François Hollande talade i veckan om behovet att “sno tillbaka” väljare från Front National och kallade i en intervju partiets starka ställning för “ett kollektivt misslyckande”.
Orsaken till Front Nationals starkare ställning förklaras i stor utsträckning av Marine Le Pens avsiktliga strategi sedan hon tillträdde partiledarposten 2011 att bredda basen, men också av den svaga franska ekonomin som sett arbetslösheten öka till över 10 procent.
Det som står klart är att Le Pens enkla lösningar på allvarliga sociala och ekonomiska problem har dragningskraft hos en desillusionerad väljarkår.
Hon vänder sig mot valutaunionen och säger “att lämna euron är enda vägen”. Samtidigt distanserar hon sig från sin far och hans antisemitiska uttalanden. Hon väljer helt enkelt andra frågor att skilja ut sig från politiska mitten.
Detta får mig att undra varför den politiska mitten i Europa och Sverige inte klarar av samma sak: att förnya sig, att vara smart och visa samma energi och entusiasm som de nya antietablissemangspartier som nu växer runt om.
Är de gamla partierna ockuperade av trötta, slitna, idélösa, handlingsförlamade och mindre begåvade politiker? Jag vill inte tro det, men varje gång jag läser om något nytt politiskt fenomen så är beståndsdelarna alltid desamma: smarta, orädda, nytänkande och viljestarka personer har givit sig faan på att påverka. Man har ambitioner och är inte rädd att visa dem. Varför saknas dessa beståndsdelar i gamla partier? Kanske ger den frågan svaret självt…