Det är obegripligt att svenska medier visar så lite intresse för Greklands ekonomi. Dramatiken är stor. Enormt mycket står på spel. Berättelsen utvecklar ständigt nya kapitel, nya drag, nya trick från spelarna. Problemet är väl att ämnet är ekonomi, och svenska vänsterjournalister tycker ekonomisk politik är tråkigt.
I vänstertidningen Guardian skriver däremot den ryskfödde, i England verksamme ekonomen och kolumnisten Anatole Kaletsky, Greece is playing to lose the debt crisis poker game:
Grekiske finansministern Yanis Varoufakis är professor i matematisk ekonomi och som specialiserat sig på spelteori. Men hans förhandlingstaktik – oförutsägbar pendling mellan aggressivitet och svaghet – är motsatsen till vad spelteori rekommenderar. Varoufakis borde tillämpa en strategi där han håller en pistol mot sitt eget huvud och sedan kräver lösensumma för att inte trycka av.
Tyskland och EU-myndigheterna har synat bluffen i hans växlande retorik. Resultatet är att de två sidorna har fastnat i ett passiv-aggressivt dödläge som gjort seriösa förhandlingar omöjliga.
Istället borde den vänsterextremistiska regeringen, om den varit kompetent, gjort följande:
Greklands finansminister borde hållit fast vid krav på skuldavskrivning till allra sista ögonblicket, för att sedan ge med sig i utbyte mot rätten att ompröva sparpaketens reformer. Eller kunde han intagit en mindre aggressiv strategi: från början accepterat Tysklands princip om inga skuldavskrivningar för att sedan visa hur lättnader i åtstramningspaketen inte kommer att betyda att Grekland smiter från sitt ansvar för skulderna. Men istället för att välja någon av dessa strategier velade Varoufakis mellan trotsighet och medgörlighet och förlorade därmed trovärdighet åt båda hållen.
Artikelförfattaren präglas också av en giftigt cynisk träffsäkerhet om EU:
Greklands idealistiska nya ledare tycks tro att de kan övermanna byråkratiskt motstånd utan det vanliga kompromissandet och trixandet, helt enkelt genom att hänvisa till deras demokratiska mandat. Men byråkratins övertag framför demokrati är själva kärnan i EU-institutionerna.
Men den grekiska krisen handlar i grunden varken om spelteori eller EU-byråkratins makt, utan om moral. Ska den som sätter sig i skuld betala tillbaka? Grekland vill att svaret ska vara: nej. Och den som inte betalar tillbaka ska inte bestraffas, utan få sina skulder avskrivna. Simsalabim!
Tänk en sekund vad det innebär. Vem vill låna ut pengar om ingen behöver betala tillbaka och ingen utmätning får ske?
Tänk också vad skuldavskrivning innebär för Grekland. De kommer ju att omedelbart börja bygga upp en ny statsskuld på 175 procent av BNP. En ny fest! Andra betalar!
Skuldavskrivning vore det sämsta tänkbara. Det vore att belöna den politik som satt Grekland där man sitter. Och varför då ändra attityd?
Nej, grekerna får inte komma undan. Om de gör det kommer större delen av Europa att börja göra likadant.
Därför är den inkometens som Guardian avslöjar glädjande. Det betyder att grekerna inte är särskilt framgångsrika. Istället får man hoppas att Tysklands ansvarstagande sätta agendan. Visst, den är tråkig och präktig. Men det ger Europa chans till återhämtning och fortsatt välståndsbyggande. Istället för att förvandlas till ett grekiskt konkursbo.