Låt migrationsdebatten börja

Den som i Sverige yppat minsta kritik eller ställt frågor om invandring inom politik och media har i mer än ett årtionde omedelbart stämplats som jubelidiot, rasist, mobbats ut från alla nätverk och behandlats som paria av alla medieredaktioner.
Senaste året har dock något börjat ske. Magasinet Neo skrev om att Ängsligheten skadar samhällsdebatten, Radioprogrammet ”Godmorgon världen” diskuterade tak för invandring utan den förut obligatoriska indignationen och upprördheten mot att ens tänka tanken.
Att tankeförbudet – som är i högsta grad antidemokratiskt och i strid med yttrandefriheten – nu tycks vara under uppluckring bekräftas av artiklar i de mest prestigefulla medierna efter nyårshelgen. Dagens Industri skrev i gårdagens ledarartikel:

I sak finns det fog för missnöjet med migrationspolitiken. Den är en viktig framtidsfråga och ska likt till exempel skolan, arbetsmarknaden och försvaret granskas utifrån effektivitet, kostnad och mål. Vänsterkampanjen blandar bort korten och likställer migrations­politik med migranter. Det är ohederligt. När man talar om en kris i skolan eller sjukvården är man inte emot skolelever eller patienter. Migrationspolitiken är i dag för dyr, för ineffektiv och bidrar till att Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar jämfört med övriga länder. Att påpeka detta, eller till och med anse att detta är en viktig fråga, är inte att vara emot alla människors lika värde. Det är att ta frågan seriöst.

Och Dagens Nyheter skriver på ledarplats att kulturetablissemanget som påstår sig vara toleranta i själva verket är intoleranta:

Vi ser i den samtida politiska debatten en ström av intolerans från de föregivet toleranta.

De vänstermänniskor som påstår sig ha ambitionen att inte diskriminera eller marginalisera, begränsar sin ambition till att gälla bara dem som tycker exakt som dem själva. Det är, skriver DN, ”ett resonemang som kraftigt liknar det som förs av främlingsfientliga väljare”.
För att vara tolerant på riktigt måste man kunna respektera och lyssna på dem som man inte håller med och man måste kunna kritisera dem som tillhör den egna åsiktskretsen. Att vara tolerant kostar: ”det kräver nerver av stål, det får blodet att koka, man  svettas blod”.
Exakt så. Aftonbladet hade en slogan, ”Vi gillar olika”, men det var en bluff. Vänstern gillar bara dem som tycker lika. Vänstern är inte ett dugg bättre på tolerans än dem som kampanjen riktades emot. Det har slagit mig att de som upprepar mantrat att man inte ska dela upp människor i ”vi mot dom”, i själva verket inte gör något annat än delar upp folk i ”vi” (de goda) mot ”dom” (de onda).
Att viktiga medieröster nu tar avstånd från sådant hyckleri och erkänner att migrationspolitiken måste kunna diskuteras i sak precis som all annan politik, visar att den mentala blockeringen i vårt land håller på att släppa.
Nu är det dags för de politiska partierna att också öppna upp för seriösa diskussioner där man väger olika argument för och emot. Där man precis som på alla andra områden söker en balans mellan olika intressen och målsättningar.
Ett första steg för Allianspartierna är att konstatera att migrationsuppgörelsen med MP måste ersättas med en annan och mer långsiktigt hållbar sakpolitik. Svaren på vad som ska komma istället behöver inte komma omedelbart. Det krävs svåra avvägningar. Men för att kunna utvecklas är första steget att öppna upp för en förutsättningslös diskussion där man fullständigt struntar i vänsterextremisternas totalitära och hatfyllda retorik. Och sedan utmanar den.
Några medieröster har visat vägen. Nu måste politikerna sluta gömma sina huvuden i sanden.