I dag är det 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Förintelsen. Symbolen för det industriella mördandet av minoriteter, främst judar. Ett barbari utan motstycke.
Efter detta fanatiska mördande blev det ett mantra från etablissemangen att säga “det får aldrig hända igen”.
Om än amatörmässigt i jämförelse med nazisterna, så händer det igen. Den med ögon, öron och hjärna har sett hur samma sorts människofientliga barbari utövas av islamister i den muslimska världen. Inte ens SVT har längre kunnat undanhålla publiken reportage inifrån områden ockuperade av Islamistiska Staten, IS, i Syrien och Irak. Där förslavas kvinnor som säljs som boskap. Där mördas de som inte tillämpar den rätta islamska uttolkningen. Kroppar skändas och släpas efter lastbilar till massgravar medan förbrytarna ler in i kameran och ropar, inte “Heil Hitler” men “Allah Akbar”. Från islamisterna i Boko Haram (som betyder “västlig utbildning är förbjuden”) i Nigeria är bilderna ännu få men telegramnyheter talar om systematiskt mördande av tusentals civila i attacker mot mindre byar.
I Sverige och Europa utsätts judar åter för systematiskt hat, om inte av nynazister så av islamister på våra gator. (Disclaimer: på samma sätt som inte alla tyskar var nazister är inte alla muslimer extrema islamister.)
Samhällets etablissemang bagatelliserar och bortförklarar hets och hat, så länge det utövas av muslimer. Justitiekanslerämbetet dömer ut Muhammedaffisch som hets mot folkgrupp medan samma ämbete friar islamistiskt hat mot och uppmaning att döda judar som lagligt (2010 och 2006). Så lyder tillämpning av svensk lag som alla riksdagspartier uppenbarligen anser rätt och rimlig.
Vad påminner det om, om inte tyskt 30-tal? Samma blundande för de barbariska mördarna nu som då. Samma svepande bortförklaringar till hat mot judar då som nu. Om inget förändras kommer vi att se samma successiva upptrappning av våldet nu som då.