(S)ammanbrott 2015

Hur kommer det att gå på valdagen 22 mars 2015? Statsministerns beslut att utlysa extra val kan betyda att ingenting förändras, enligt de flesta medierösterna. Men jag undrar om det inte är större sannolikhet att valet får dramatiska följder.
Vad kommer vänsterpartierna S-MP-V att gå till val på? Regeringsduglighet? Tillåt mig tvivla.
Listan blir lång när DN dokumenterat regeringens alla tillkortakommanden under sin kortkorta tid vid makten, Löfvens uppgång och fall: 1) Man gör upp med V och bryter mot blocköverskridande överenskommelse om friskolorna, 2) Finanspolitiska rådet kritiserar regeringen för regelbrott, 3) initiativet till att stänga Bromma flygplats och stoppa motorvägsbygget Förbifart Stockholm till en kostnad av 4 miljoner skattekronor om dagen får hård kritik, 4) lagrådet kritiserar regeringens förslag att avskaffa valfriheten i vården, 5) S bryter det 20-åriga blocköverskridande samarbetet om pensionerna.
Allt detta har fått svenskt näringsliv att släppa alla förhoppningar om att Stefan Löfven skulle vara något annat än en dogmatisk vänsterpolitiker som vill straffa och försvåra för privat företagsamhet. Näringslivsfolk röstar inte på S, men den respekt man visat för ledande S-företrädare har givit dem en extra glans av att vara A-spelare jämfört med andra partiers företrädare. Det sista av den trovärdigheten försvann under Löfvens två månader som statsminister.
De gråsossar som finns kvar, och som kom tillbaka när vänsternissen Juholt ersattes med industrifackets Löfven, måste vare bedrövligt besvikna över Löfvens regering. Är det något som satt bilden av regeringen är det Miljöpartiets tillväxtfientlighet.
När Löfven efterträdde Juholt ökade partiet i opinionsmätningarna från 25 procent till 35 procent våren 2012. Dessa väljare har redan till hälften lämnat Socialdemokratin. Jag tror resten kan göra det i extravalet, inte minst i Stockholm där nedläggningshot mot Bromma flygplats och miljonslöseri på att stoppa Förbifarten inte har något som helst stöd. För många S-väljare är stabilitet viktigt. Någon sådan finns knappast kvar. Om dessa väljare byter till M kommer S att halka ner till 25 procent.
Samtidigt finns en omfattande opinion inom S som hellre vill samarbeta med V än med MP. Det var denna opinion som tvingade Mona Sahlin att bredda sitt S-MP-samarbete till S-MP-V-samarbete inför valet 2010. Denna opinion måste också vara gruvligt besviken över att Löfven kastade ut V och nu tänker gå till val tillsammans med MP.
Eftersom dessa vänstersossar är mer trogna än högersossar kommer kanske inte så många överge partiet (för V), men om trogna väljare är missnöjda kommer de inte att övertala andra vid fikabordet på jobbet. Det kan kosta S ytterligare två procentenheter (till V och till soffan). Då är S nere i 23 procent.
Miljöpartiet imploderade i valrörelsen 2014, precis som man gjorde 2010. Ingenting talar för att MP blivit bättre på valkampanj nu. De kan visserligen skryta med att de har strypgrepp på Bromma flygplats och Förbifarten, men i så fall tar man väljare från V och S, vilket inte påverkar maktbalansen mellan blocken.
Öka kan däremot Vänsterpartiet göra. Många av FI-väljarna vill nog inte göra om misstaget att kasta bort sina röster. Där kan V hämta hem två procentenheter. De missnöjda vänstersossarna kan tillföra ytterligare någon procentenhet.
En viktig anledning till att Alliansen tappade stöd var att medierna spred bilden av att väljarna skulle längta efter ”fräscha ansikten” på nya ministrar eftersom man var ”trött” på de borgerliga. Denna vind för ”förnyelse” har med all sannolikhet lagt sig. Om något kan den bleka, kranka eftertanken infunnit sig. Även om väljarflykten från Alliansen gick de rödgröna förbi (de ökade ju bara med 0,1 procentenhet 2014) kan insikten om att ”fräscha ansikten” inte är detsamma som kompetens, betyda en väljarström från S-MP till Alliansen.
Jag skulle därför inte bli förvånad om S minskar från 31 till 23, MP från 6,9 till 6 och V ökar från 5,7 till 9 procent. Det blir 38 procent totalt.
Det skulle inte kunna beskrivs som något annat än ett fullständigt sammanbrott för Socialdemokratin. Välförtjänt? Ja, inte är det samma parti som en gång dominerade svensk politik.