Moderaternas eftervalsanalys presenterades i går. Och visserligen är det sant att Moderaterna gjorde sitt fjärde bästa riksdagsval någonsin, trots att man tappade 6,7 procentenheter och fick 23,3 procent av rösterna.
Men jag tycker man missar det som var den huvudsakliga förändringen i riksdagsvalet 2014. Det var en förändring som gjorde att Fredrik Reinfeldts maktpolitiska strategi från hans tillträde som partiledare 2003 inte fungerade fullt ut 2014. Denna strategi har fram till i september varit synnerligen framgångsrik och givit Moderaterna och de borgerliga partierna regeringsmakten i åtta år .
Betänk att Reinfeldts strategi faktiskt också var lyckosam 2014 när det gäller den gamle ärkefienden: Socialdemokratin. De samlade rödgröna partierna ökade med obetydliga 0,1 procentenheter. Det visar att Reinfeldts strategiska plan fortfarande var potent 2014 mot vänsterpartierna. Däremot saknade Reinfeldts strategi förmåga att hantera det nya partiet Sverigedemokraterna. Och den missen förklarar så gott som hela väljarförlusten 2014.
Denna absolut centrala scenförändring är kraftigt nedtonad i eftervalsanalysen. Det är som att Sverigedemokraternas framgångar vore som vilket annat partis framgång i ett val. Det är en märklig hållning med tanke på det starka avståndstagande M-partiledningen gjort mot detta parti. Man tog hårdare och mer känslofyllt avstånd från SD än från V, det gamla kommunistpartiet.
För mig ger det intryck av logisk kullerbytta.
Det konstateras i appendix att SD nu är större än M i 62 av landets 290 kommuner. Tappet åt ett enda håll borde väl innebära att eftervalsanalysen i allra högsta grad fokuserar på vad detta tapp berodde på och vad man ska göra åt det?
Men inte så. Man talar om att man förlorade jobbfrågan. För mig är det obegripligt. Alliansen har vunnit den frågan så fullständigt att Socialdemokraterna behåller jobbskatteavdragen, den största skattesänkning som genomförts någonsin. Just därför att Alliansen krossat allt motstånd ligger alla partier numera så nära varandra att väljarna inte ser någon skillnad. I sak är det en historisk ideologisk seger.
Skälet till att det valtaktiskt inte ser ut som jobbfrågan var ett starkt kort beror på att M inte flyttat fram sina positioner när vänstersidan accepterat arbetslinjens grundpremisser. Jag skrev för åtta år sedan att arbetslinjen inte kommer att lyckas om man inte så småningom vågar liberalisera arbetsrätten. Just där är vi nu. M måste våga gå vidare och inte vila på gamla segrar. Men man tycks sakna självförtroende att ta nästa steg.
Eftersom analysgruppen inte lyfter fram det som borde få högt betyg, gör man inte heller någon stor sak av det som borde få underkänt betyg: integration, asyl och invandring.
Visserligen konstaterar man att något inte står rätt till när man tappar hundratusentals väljare till ett nytt uppstickarparti:
Viktigaste av allt är dock att Moderaterna inte uppfattas blunda för de problem som finns, utan närmar sig migrations- och integrationsfrågan på ett sätt som besvarar de frågor och utmaningar som människor upplever och ser. Moderaterna ska på ett ansvarsfullt sätt arbeta för att ta fram förslag som syftar till att lösa de samhällsutmaningar som frågorna i dag medför. Moderaterna ska också fortsätta att vara tydliga med att arbetslinjen gäller för alla i arbetsför ålder i Sverige.
Men i samma dokument bagatelliserar man problemen och föreslår inget annat än att fortsätta precis som partiet gjort hittills:
[P]artiet har vid flera tillfällen under regeringstiden försökt lyfta integrationspolitiska förslag, men debattläget, särskilt i media, har gjort det mycket svårt. Diskussionen kom i stället att handla om hur dessa förslag förhöll sig till Sverigedemokraternas politik …
Lösningen har i dessa fall inte varit att minska migrationen utan att hitta lösningar för att öka integrationen, det vill säga jobb och språkinlärning …
Partiet måste under kommande mandatperiod … fortsätta … Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna våra hjärtan”.
Nej, M har inte fått någon media på att säga att nyanlända måste komma i arbete. Det har alla politiker gjort sedan 1980-talet. Men ändå hamnar invandrare i värre utanförskap i Sverige än i de flesta andra länder. Och läget har förvärrats under Allianstiden: fler förorter är getton där normen är att få vuxna arbetar, och istället går på bidrag år ut och år in.
Det räcker inte att snacka om vad som “måste” ske — man behöver ge klara besked om hur det ska ske! Och återigen har motstånd mot liberaliserad arbetsrätt utgjort ett avgörande hinder för M att kunna presentera någon som helst integrationspolitik med trovärdighet.
Sedan har analysen en märklig syn på vad det är som utgör problemet. Läs denna mening:
Situationen är här tveeggad, dels finns en opinion för minskad invandring, dels en opinion som oroar sig för tilltagande främlingsfientlighet.
Fullständig kortslutning. Krav på minskad invandring, eller skärpta krav på dem som kommer, beror i huvudsak på att politikerna inte anpassat samhället till de krav som invandring förutsätter. Storbritanniens premiärminister höll igår ett linjetal om migration där han avser att skärpa en rad regler, bland annat ska inte invandrare komma i åtnjutande av bidragssystemen förrän efter fyra års arbete i landet (BBC, Sky News, Daily Telegraph). Det är en åtgärd som syftar till att minska kritiken mot invandringen och därmed — samtidigt — minska oron för främlingsfientlighet. De båda uttrycken hänger ihop och kan lösas med samma sorts åtgärder.
Moderaternas eftervalsanalys kan så här långt sammanfattas i ett ord: liknöjdhet. Man tror att partiet kan fortsätta som inget hänt, med små justeringar lite här och lite där. Det tror inte jag kommer att fungera.