När marken började gunga under Mona Sahlin efter förra valet publicerades artikeln Efter Sahlin: jag ser bara en vinnarskalle. I den skrev jag 16/11 2010:
För att kunna förnya sig utan att samtidigt förlora sin själ behöver S en ledare som är tryggt förankrad i arbetarrörelsens ursprungliga arbetarmiljö. Det behövs en person som har respekten och tyngden. Men som samtidigt är beredd att ompröva och tänka nytt. Det finns en sådan ledare. Jag talar om IF Metalls ordförande Stefan Löfven, 53.
Då skrattade alla, inte minst socialdemokrater åt mitt förslag. “Han ställer aldrig upp”, sa Widar Andersson. Socialdemokratin lyssnade naturligtvis inte på mig utan valde Håkan Juholt. Resten vet vi.
Nu står Moderaterna inför partiledarval. I medierna heter det att de sista politiker som skapade Alliansen, Reinfeldt och Borg, nu lämnar M-ledningen. Men det är fel.
Tio år innan Alliansen biladades, efter förlustvalet 1994, började yngre politiker träffas från alla de fyra borgerliga partierna för informella diskussioner inbjudna av dåvarande informationsdirektören i SAF, Janerik Larsson. Dessa samtal var riktigt stimulerande och Ulf Kristersson blev ansvarig för projektet när det flyttade över till Timbro och kom att kallas “ekumeniken”. På den tiden var det ytterst kontroversiellt att träffa politiker från andra partier utanför formella sammanträdesrum. Ulf Kristersson, jag och andra fick kritik från våra egna partiledningar (om mig skrevs att jag utgjorde “Timbrocentern” och att detta var förräderi mot partiet).
Ulf Kristersson fick betala ett högt pris. Han var en snackis som blivande M-ledare redan på 1990-talet, men fick inga framträdande positioner sedan han tagit ansvar för “ekumeniken”. Han avgick som riksdagsledamot år 2000.
Ulf var helt enkelt före sin tid. Det var först när Maud Olofsson blev partiledare i C och Fredrik Reinfeldt skulle hantera katastrofvalet 2002, som partierna insåg att man har väldigt mycket gemensamt mellan de fyra borgerliga partierna. Det är, trots allt, inte farligt att samtala och umgås över partigränserna. Det hade ju “ekumeniken” visat och det projektet banade vägen för Alliansens bildande 2004.
Och Kristersson vände nederlaget till styrka. Han lämnade politiken och blev som civilekonom verksam i internationell datakoncern. Kristersson har alltså, till skillnad från Reinfeldt och många andra toppolitiker, yrkeserfarenhet från annat än politik i vuxen ålder.
Kristersson lämnade sedan huvudstaden, återvände till Sörmland 2002 och blev finanskommunalråd i Strängnäs. Där samlade han ett splittrat parti och splittrade borgerliga partier till valseger. Efter valet 2006 blev han socialborgarråd i Stockholm.
Efter Reinfeldts återval 2010 lades till slut fejden i Lycksele 1992 till handlingarna. Då utmanades MUF-ordförande Kristersson av Fredrik Reinfeldt om ordförandeskapet. Reinfeldt vann och det hade funnits olika falanger sedan dess. Men nu, 2010, blev Ulf Kristersson socialförsäkringsminister i Reinfeldts regering. De båda visade att de kunde lägga prestigen åt sidan. Kristersson har som minister skött ett svårt och ekonomiskt mycket omfattande fögderi på ett utmärkt sätt.
För mig finns ingen som skulle vara bättre M-ledare och framför allt Alliansens nästa statsministerkandidat än Ulf Kristersson.
Han har enorm energi, är nyfiken, skärpt och förmåga att ta debatter med både motståndare och medier på ett utomordentligt sätt. De vassa kanter han hade som ung MUF-ordförande har slipats av och nu dominerar ett strukturerat och strategiskt tänkande.
Han har arbetat i privata näringslivet utanför politiken och han har varit kommunalpolitiker. Det är två erfarenheter som länge underskattats inom partierna, men som jag anser är viktiga i valet av politiska ledare.
Jag tror dessutom att Ulf Kristersson är precis rätt i tiden efter Fredrik Reinfeldts mer kamerala strategi och ideologiskt nedtonade taktik. Moderaterna behöver argumentera värderingar mer. Jobbskatteavdraget är inte främst en skattesänkning utan en frihetsreform för låg- och medelinkomsttagare. ROT och RUT är inte skattesubventioner utan insatser för att öka medborgarnas egenmakt. De borgerliga behöver förklara varför Alliansens politik är mer rättvis än vänsterns. Ingen är bättre rustad att utveckla en sådan profil än Ulf Kristersson.