Det är mycket snack om regeringsfrågan. Det anses vara “taktik” när Fredrik Reinfeldt gör det, men högsta visdom när Stefan Löfven påstår vad andra kommer att göra i regeringsfrågan, men inte talar om vad han själv avser göra.
När Löfven säger att Alliansen räknar med stöd av SD är det en dimridå för att inte själv behöva tala om vilka partier han avser att bilda regering med om han skulle få chansen. Massmedierna går i Löfvens ledband och pressar honom inte. Det är bara regeringspartierna som ska svara, aldrig behöver Socialdemokraterna ge besked. Så var det i “Godmorgon Kamrater!” i radions P1 denna söndag, och så har det varit hela sommaren.
Vad är då fakta? Det enda journalisterna behöver göra är att gå till den förnyade grundlagen. Där gäller nya skrivningar som blir aktuella för första gången efter riksdagsvalet 14 september. Det är ett tips också till den Socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, som av någon anledning hoppar över första ledet i grundlagens nyformulerade kapitel om regeringsbildning. Han, liksom medierna, tror, fullständigt felaktigt, att riksdagens talman startar med ett blankt papper.
Nej. Så här lyder Regeringsformens kapitel 6, § 3, om regeringsbildning:
En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej, ska statsministern entledigas.
Grundlagen utgår från att vi har en regering och statsminister. Detta är logiskt med den negativa parlamentarism som tillämpas, dvs att regeringen regerar så länge man inte har en majoritet emot sig.
Grundlagen frågar sedan om riksdagsvalets utfall påverkar regeringens ställning i denna mening — alltså om regeringen har en aktiv majoritet emot sig.
För att fälla regeringen Reinfeldt måste alltså mer än 50 procent av riksdagsledamöterna rösta emot statsministern. Här krävs alltså (med ett utfall enligt opinionsmätningarna) att Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går samman och röstar likadant, dvs nej till Fredrik Reinfeldt som statsminister.
Den fråga medierna borde ställa, om de vill framstå som initierade och opartiska, är alltså om Stefan Löfven tänker rösta tillsammans med Jimmie Åkesson i den första voteringen om regeringsmakten efter valet.
Grundlagen stipulerar att en sådan omröstning ska ske inom två veckor.
Det Fredrik Reinfeldt sagt, är att han kommer att låta en sådan omröstning ske — istället för att självmant avgå — om inte Socialdemokraterna uppvisar hur man tänker skaffa sig majoritet för en statsbudget och därmed en förutsättning för att Sverige ska kunna fortsätta uppnå stabila statsfinanser.
Hela detta fullständigt avgörande ställningstagande blundar medierna och S-debattörer för.
Att S-aktivister stoppar huvudet i sanden är inte så konstigt, men att svenska medier så lättvindigt låter sig luras av detta spel är pinsamt.