Två ting slår mig när jag läser den unga socialdemokratins idétidskrift Tvärdrag. I numret som kom sent i höstas finns flera artiklar som tydligt, ja krampaktigt, längtar efter motståndare som är riktigt hemska och djävulska. Naturligtvis utmålas kapitalismen som ett system för utsugning, men man tvingas gå tillbaka till Sundsvallsstrejken 1879 för att bli trovärdig i talet om bolagens “rovdrift på människor”.
I miljöpolitiken angriper man företagens insatser för samhällsansvar, exemplifierat med CSR (Corporate Social Responsibility) därför att “de sällan kommer med förslag på strukturförändringar, trots att det är lösningar av det slaget som behövs för att hålla oss inom de planetära gränserna”. Med andra ord gör CSR att det blir “svårare att driva en progressiv politik”.
Tvärdrag nämner inte med ett ord att det är just företag, genom att exploaterar den tekniska utvecklingen, som ständigt skapar nya, effektivare och mer hushållande lösningar. Det ligger ju i kapitalismens kärna att skapa mervärde till lägre kostnad. Jag skulle för Tvärdrags redaktion villa nämna ett exempel.
När u-länderna efter andra världskriget började utvecklas fanns en utbredd oro i väst: när många fler miljoner människor får råd med telefon kommer det inte att finnas koppar nog att dra telefonledningar. För vänstern uppstår då naturligtvis viljan att politiskt försöka fördela tillgänglig koppar på ett rättvist och politiskt kontrollerat sätt. Men den fria forskningen och kapitalistiska entreprenörer såg istället till att utveckla mobiltelefoni som inte behöver några kopparledningar.
Detta är kapitalismens kärna: att utveckla något nytt och bättre för de många människorna, och lämna gamla lösningar till historien. Socialismen söker vid sammanträdesborden endast fördela det som redan är känt som om historien tagit slut och inget nytt kommer. Detta eftersom mobiltelefoni aldrig kunnat utvecklats vid ett politiskt möte.
Politiken saknar den fantasi som krävs för att göra de anspråk på makt som politiker, särskilt till vänster, har.
Här har vi förklaringen till varför vänstern söker existensberättigande genom att utmåla sina motståndare som så vidriga som möjligt. Ju värre fiender kan utmålas desto bättre kan man motivera största möjliga makt till politiken.
Det är så här vänsterns väderkvarnar ser ut. De har ett syfte även om de inte finns.
(Mer om Tvärdrag i nästa inlägg imorgon)