I helgen gjorde Svenska Dagbladet integration till något av ett tema. Nye politiske chefredaktören Tove Lifvendahl frågade i krönika:
Vad ska integration betyda i Sverige framgent? Och hur underlättar vi den?
Mångårige Brysselkorrespondenten Rolf Gustavsson skriver i krönika,
Under krisen har uppslutningen bakom EU-projektet allvarligt försvagats. I ett flertal länder har öppet eurofientliga partier vuxit i styrka och även i de etablerade partierna finns i dag uttalat euroskeptiska strömningar … Man skulle kunna påstå att EU i dag lever i en demokratisk bubbla … Är det dags för en ny genomgripande översyn av EU? Den grundtanken är mycket riskabel och obekväm [för partierna vid makten].
Mindre resonerande är debattören Philippe Legrain i en artikel på ledarsidan där han slänger ur sig alla de vanliga glåporden mot människor som är missnöjda och röstar på nya partier: “populistiska” Fremskrittspartiet, “invandrarfientliga” Dansk Folkeparti, “ännu värre” UK Independence Party, Gert Wilders “hatspridande” PVV, Marine Le Pens “rasistiska” Nationella fronten, “högerextrema” Vlaams Belang och “nynazisterna” i Gyllene gryning, alla beskrivna som högerextremister (även om nazism är en förkortning av nationell socialism).
Legrain nämner att det också finns extremister till vänster, men de omtalas i mer respektfulla ord: de kallas “radikala vänsteraktörer”. Har då den så präktige och rättrådige Legrain några svar på Tove Lifvendahls fråga? Naturligtvis inte. Inte en enda konkret idé om vad som behöver göras. Med sin skrikiga ton spär han istället på de växande motsättningarna mellan folk och etablissemang i Europa. Grattis Legrain!
Någon som däremot går bortom klyschorna och gör substantiell analys är filosofiprofessor Per Bauhn på Brännpunkt, Okritisk hållning till rasism. Mot bakgrund av mediernas och politikernas agerande i fallet med polisens bakgrundsregister som innehåller romer skriver han:
Det för över till frågan om den snabbhet med vilken det officiella Sverige bestämde sig för att polisregistret måste vara just rasistiskt. Man inväntade inte ens sina egna utredningar innan man började be om ursäkt. Detta är måhända en typisk reflex av vår samtida identitetspolitiska hyperkänslighet. Även om man i alla andra sammanhang är angelägen att hävda att ingen är skyldig som inte är dömd, så gäller här andra regler. Blotta misstanken om rasism, diskriminering, ”fobi” mot viss religion eller kultur är i praktiken en avkunnad dom, och den som vill värja sig mot anklagelsen kommer att finna sig i en moralisk uppförsbacke, där argumenten försvinner i en skur av burop och krav på ursäkter.
Detta brott mot logik och jämlikhet är en legitim grund för att vara missnöjd. Etablissemang i politik och media behandlar inte alla lika. Vissa får vad man skulle kunna kalla “moralisk gräddfil”. Logiken är: bara vita européer kan vara skyldiga medan alla icke-européer och minoriteter är snälla och oskyldiga som lamm.
Min analys är att allt fler väljare i Europa vänder sig mot denna moraliska gräddfil. Invandrare och andra minoriteter har samma skyldigheter som alla andra medborgare att följa lagar och regler. Vi i Europa är inte ansvariga för att människor flyr från länder i Afrika och Asien. Problemet är förtryck, våld och anarki i deras hemländer. Människor i Europa vänder sig mot att politiker och journalister drivs av ett självhat som utmålar Europa som skyldig till alla världens problem.
Vi har ingen anledning att klä oss i säck och aska. Vi i väst är de mest solidariska av alla. Vi delar med oss av vårt kunnande. Genom att vi (främst USA) låtit internet vara en öppen teknik har den största kunskapsöverföringen i världshistorien skett till övriga världen — gratis. Vi har frihandel och vi skickar bistånd. Vad gör de rika i länder utanför väst? De försätter sina egna i förtryck och utnyttjar dem istället för att ge dem frihet och del av landets rikedomar.
Och vilka är rasister egentligen? Internationella studier (har nämnt tre i bloggen) visar att vi i väst är de klart minst rasistiska på denna jord. I andra delar av världen är man i högre grad rasistiska och främlingsfientliga. Att utifrån denna bakgrund hela tiden utmåla européer som svinaktiga håller helt enkelt inte. Politiska och mediala etablissemang har fel och deras självhat mot västerländsk kultur delas inte av väljarna.
Mot denna bakgrund är det högst rationellt och logiskt att vara missnöjd. Etablissemangen i Europa saknar i allt högre grad demokratisk förankring. Och när de gamla partierna brister i verklighetssyn vänder sig folk till nya — vilket är helt i enlighet med demokratins principer. Att anklaga väljarna för att svika de gamla etablissemangen har däremot inget stöd i demokratiskt tänkande. Det är bara dåliga bortförklaringar. Som ingen behöver lyssna till.
För att vända trenden gäller det att partier seriöst och öppet lägger fram hållbara strategier som inte blundar för verkligheten och som ärligt redovisar konsekvenserna av olika alternativ. Där är vi inte nu. De etablerade partierna och medierna ägnar sig åt en destruktiv taktik som går ut på att tysta all seriös debatt genom att brännmärka dem som inte står på etablissemangets sida.
Det är denna taktik som driver folk ut på kanterna. Det är etablissemangens egna fel att vänster- och högerextremister har sötebrödsdagar.