I helgen har Mona Sahlin gått till hårt attack på sin efterträdare som partiledare i Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Svenska Dagbladet rapportrar i Sahlin: Löfven svek de lågavlönade kvinnorna:
Mona Sahlin kritiserar nu för första gången öppet sin efterträdare Stefan Löfven för att ha svikit de lågavlönade kvinnorna. Angreppet sker i den kommande boken ”Humlan som flyger”. Där avslöjas också att Stefan Löfven, samma kväll som han utsågs till partiledare, ifrågasattes av tunga socialdemokrater för att inte stå upp för kvinnokampen. Resultatet blir att han i hemlighet sätter sig själv i feministskola.
Jag har i sommar läst de båda böckerna om Löfvens kortvariga och katastrofala förträdare som partiledare i S. Båda är djupt bittra över hur deras ledarskap snabbt rämnade på grund av internt motstånd bland egna partivänner. Håkan Juholt säger det rakt ut; att partivänner ville att han skulle misslyckas och därför matade journalister med falska anklagelser.
Mona Sahlin vet alltså av egen erfarenhet hur förödande det är att gå till attack på den egna partiledaren. Ändå gör hon mot Löfven exakt det hon vet fällde henne själv.
Att det interna krypskyttet startat mot den tredje partiordföranden på några år säger något väsentligt om Socialdemokraterna. Och att det startade redan samma kväll som Löfven blev vald visar att han inte har något eget mandat att leda partiet och avgöra hur framtoningen ska se ut inför valet nästa år.
Man kan ju också undra hur svenska folket ska tolka Stefan Löfvens kompetens när en företrädare öppet om hans agerande säger:
– Det var grovt fel, olyckligt och politiskt dumt.
Så säger Sahlin om Löfvens motstånd mot kvinnopotter i avtalsrörelsen. Om socialdemokrater tycker att Löfven är ett olyckligt, politiskt dumhuvud, borde väljarna rösta fram honom till Sveriges nästa statsminister? Är det några som vet vad Löfven går för är det ju arbetarrörelsen i vilken han jobbat så länge. Om man internt tycker han är politiskt dum kanske övriga Sverige borde tänka sig för innan han får mer makt över landet.
Jag har inte uppfattat Löfven som dum. Snarare är det nog så att utfall som detta är ett tecken på att det socialdemokratiska partiet är i upplösning. Det finns så många falanger, så många motstridiga intressen att partiet inte går att hålla ihop längre. Fackföreningsfolk står mot feminister, betongsossar mot klimataktivister, vänsterradikala mot högerförnyare, idealister mot realister, storstadssossar mot landsortssossar, yngre mot äldre, etablissemangssossar med i rörelsen kända föräldrar (“sosseadel”) kontra de som tagit sig fram på egen hand.
Sprickorna mellan dessa olika falanger har vuxit i takt med att traditionell vänsterpolitik inte längre fungerar. Det är därför S säger nej till skattesänkningar för vanligt folk, men samtidigt lovar att inte ta bort sänkningarna om borgarna genomför dem. Det är rent av att göra schizofreni till politisk taktik.
Till detta kan man lägga det kloka ordstävet: “När krubban är tom bits hästarna”. Socialdemokrater har varit vana vid att inneha makten och alla de fina och välbetalda posterna i staten, allt från ministerposter till generaldirektörer. Nu när man inte kan smörja partiet med att befordra dem man vill bli av med, börjar man bita varandra. Och inte minst den högst ansvarige, partiledaren.
Jag tycker det borde vara en aspekt att begrunda i valrörelsen. Maud Olofsson sa om regeringsalternativen, “den som har roligast vinner”. Roligt har man om det råder konstruktiv samarbetsvilja mellan dem som vill regera landet. Kniv i ryggen får man om det istället råder hämndbegär, panik, ilska och missnöje.
En statsministerkandidat som får knivhugg i ryggen av sina egna är per definition en svag statsministerkandidat.