I Expressen idag jublar ekonomitalespersonen Magdalena Andersson (S) över att folkpartiets ungdomsförbund, LUF, skrivit debattartikel med socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, om gemensam skattereform. Hon säger inte ett ord om förslagen i sig men desto mer om den taktiska vinsten SSU gjort genom att lura med sig ett borgerligt ungdomsförbund på “blocköverskridande” samarbete.
I Aftonbladet förnekar SSU att syftet med artikeln är att splittra regeringspartierna. Men vad blir effekten av detta samarbete om inte att åter ge taktpinnen i svensk politik tillbaka till socialdemokraterna? Det tog 44 år innan de borgerliga under Fälldins ledarskap kunde ta sig samman att gemensamt utmana den socialdemokratiska enpartistaten. Alliansen är fortsättningen på enda maktstrategi som inte ger S ständig överhöghet, det vill säga att de borgerliga håller ihop.
“Blocköverskridande” betyder i klartext “S-hegemoni”. Blocköverskridande innebär att S får möjlighet att spela ut borgerliga partier mot varandra i syfte att öka statens makt och minska friheten.
Ta jobbskatteavdraget som exempel. LUF säger sig vilja sätta jobben främst. Men om jobbskatteavdragen ska avvecklas betyder det högre skatt på arbete, eftersom S aldrig kommer att gå med på att sänka skattetrycket. När SSU lurar LUF med meningen att jobbskatteavdragen byts mot marginalskattesänkning, betyder det i själva verket höjda marginalskatter för dem som arbetar. Jobbskatteavdraget är ju en marginalskattesänkning, men för en begränsad grupp. Om fler ska ha marginalskattesänkning krävs antingen ett totalt sänkt inkomstskattetryck eller att marginalskatten höjs för de som haft jobbskatteavdrag. Gissa vilket S kommer att kräva!
Folkpartiet skulle alltså, om LUF får som man vill, gå till val på att tillsammans med S höja de skatter Alliansen har sänkt. Hur klokt är det?
Jag tycker det är tragiskt att ungdomsförbundarna inte har bättre koll på historien. Alliansen är instrumentet för att inte låta S spela ut de andra partierna mot varandra. Det har gjort att M, FP, C och KD kunnat regera längre än någonsin. Man har förpassat S till oppositionsbänken. Man har brutit upp enpartistaten.
Varför vill LUF nu återgå till den gamla tiden då FP, decennium efter decennium, aldrig hade verkligt inflytande över svensk politisk utveckling?