Miljöpartiet backar mest i SCB

Journalisternas bedömning av SCB:s stora partisympatimätning som just offentliggjorts är som vanligt synnerligen kortsiktig och ytlig. För att få en bedömning om vad siffrorna betyder måste man jämföra med historiskt jämförbara uppgifter. Den intressanta jämförelsen är inte att jämföra med närmast föregående mätning i november, utan med SCB:s maj-mätning 2010, några månader innan riksdagsvalet 2010. Och sedan jämföra SCB:s mätning jämfört med valresultatet. Då kan vi bilda oss en uppfattning om vad SCB:s mätning betyder.
I tabellen här nedan har jag tagit fram förändringarna i svenska väljares partisympatier mellan maj 2013 och maj 2010. Då framgår att den största skillnaden är att Miljöpartiet i maj 2013 tappat en fjärdedel av sina väljare från SCB-mätningen i maj 2010.
Om man sedan jämför SCB-mätningen i maj 2010 med valresultatet några månader senare får vi en valrörelseeffekt, här nedan kallad ”valeffekt 2010”. Mittenpartierna har i de flesta val sedan opinionsmätningarna infördes gjort bättre val än mätningar före valdagen visat. Det går alltså att hävda att denna effekt bör tas med i prognoser över vilket valresultatet kan bli 2014. Därför har jag lagt på valrörelseeffekten 2010 också på SCB:s majmätning 2013 och får då fram kolumnen ”SCB med valeffekt, nuläge”.
Det är denna kolumn jag tycker blir intressant att diskutera. Den tar hänsyn till det systemfel som finns i opinionsmätningarna när det gäller mittenpartierna, och fanns långt innan dessa partier började närma sig spärren på 4 procent. Det är alltså inte en fråga om ”kamrat 4 procent”, utan om väljare som inte vill ange ett parti när opinionsinstituten frågar, men som på valdagen har ett parti att välja på och då i högre utsträckning väljer de mindre allianspartierna än andra partier.

Partisympatier SCB
maj
2013
SCB
maj
2010
Diff Valeffekt
2010
SCB med valeffekt
nuläge
.
Moderaterna 26,9 29,2 -2,3 +0,9 27,8
Folkpartiet 6,0 5,8 +0,2 +1,3 7,3
Centerpartiet 4,2 4,6 -0,4 +2,0 6,2
Kristdemokraterna 3,6 4,5 -0,9 +1,1 4,7
Alliansblocket 40,7 44,1 -3,4 +5,1 46,0
Socialdemokraterna 35,6 33,8 +1,8 -3,1 32,5
Miljöpartiet 8,5 10,7 -2,2 -3,4 5,1
Vänsterpartiet 6,4 5,6 +0,8 +-0 6,4
Rödgrönt block 50,5 50,1 +0,4 -6,5 44,0
Sverigedemokraterna 7,7 3,9 +3,8 +1,8 9,5

.
Med denna valrörelseeffekt inkluderad framgår att de mindre allianspartierna klart klarar spärren och att Alliansen har alla möjligheter att vinna det tredje riksdagsvalet i rad. Bara fyra månader före förra valet pekade SCB:s mätning på en glasklar seger för vänsterblocket. Så blev det inte.
Trots detta facit använder journalistkåren opinionsmätningar som sanningar. Det är ett okunnigt och osakligt sätt att se på mätningarna. Mätningar mellan val ger inte uttryck för hur det kommer att gå. Valrörelserna är helt avgörande. Då får alla partier chansen att visa vad man vill. Än viktigare är att de många miljoner väljare som inte dagligen följer partipolitiken sätter sig in i aktuell politik först veckorna före valdagen. Inte ens i maj valåret kan opinionsmätningar ge något tydligt besked, eftersom dem man frågar — väljarna — inte har bestämt sig.
SCB visar att frågan om vem som vinner nästa års riksdagsval är en helt öppen fråga. Om regeringspartierna gör en hygglig valrörelse har de alla chanser att vinna på valdagen, även om opinionsmätningarna hela tiden försöker säga något annat.