Just nu pågår partiledardebatt i riksdagen. Statsminister Fredrik Reinfeldt inleder. Han menar att ungdomsarbetslöshet till del beror på att arbetsgivare granskar arbetssökandes attityd och andra otydliga aspekter. De borde sluta söka de perfekta arbetssökanden, manade Reinfeldt. Unga kan inte ha erfarenheter innan de fått börja jobba. Ingen är perfekt.
Det är bra att statsministern följer verkligheten så noga att han iakttagit hur arbetsgivare resonerar, och inte bara ägnar sig åt politisk retorik.
Men Reinfeldt borde fråga sig varför arbetsgivare är så kräsna och försiktiga att anställa. Skälet är ju att arbetsrätten innebär att arbetsgivare tvingas agera som gamla tiders brukspatroner och ta ansvar för de anställdas hela liv, massor med effekter som inte har med arbetet att göra. Arbetsrätten gör det oerhört svårt att bli av med en anställd som inte fullföljer det jobb man är anställd att göra och som motiverar lönen.
Reinfeldts iakttagelse är en effekt av den starkt reglerade arbetsrätten. Arbetsgivare måste, för att överleva, försöka se till att man inte får in personer som man sedan inte gör sitt jobb men som man måste försörja. Då blir “attityd” hos de arbetssökande helt centralt.
För att skapa lite mer frejdiga arbetsgivare i Reinfeldts anda, som jag naturligtvis gillar, behöver regeringen liberalisera arbetsrätten. Om det blir lättare att avskeda blir det med automatik lättare att anställa. Med en liberalare arbetsrätt skulle arbetsgivare våga anställa även dem som inte från början är “perfekta”.
Tyvärr har Alliansen inte ännu dragit konsekvenserna av de realiteter som råder i verkligheten och som styr arbetsgivares agerande. Jag kan förstå att det är valtaktiskt riskabelt att liberalisera arbetsrätten. Man får hela fackföreningsrörelsen emot sig. Man ger S ammunition att attackera regeringen. De kan väcka högerspöket till liv.
Men om man sätter jobben främst, så som alla partier säger, måste politiken någon gång våga ta sig an verklighetens faktum.