Det saknas en grundläggande insikt i dagens samhällsdebatt om invandring vilket blev tydligt under centerstämman i helgen. I Svenska Dagbladet konstaterar Sanna Rayman idag:
Gemensamt för det yngre gardet (C) är att de bitvis låter väldigt trosvissa och dogmatiska. Under den migrationspolitiska debatten i går hördes ibland smått fantastiska inlägg [som] förkunnade att gränser är ”ingenting som hör hemma i min liberala utopi”.
Jag känner igen denna världsbild att inte vilja kännas vid några gränser, från diskussioner med libertarianer (som här 2009):
Men Europa och Sverige då, varför öppnar inte vi gränserna? Därför att ett samhälle inte bör bli en anarki. Det förstod ju redan John Locke på 1600-talet. Här krävs ett samhällskontrakt. Medborgarskap innebär inte — som många naiva liberaler tycks mena — enbart rättigheter utan också en lång rad skyldigheter.
En sådan skyldighet är att följa lagarna. Att vara illegal invandrare är redan från början ett lagbrott. Man visar ingen respekt för det samhälle man gör anspråk på att leva i … Att ge illegala invandrare rättigheter betyder att man bryter sönder det svenska samhällskontraktet och ersätter det med anarki. Om människor kan komma hit och kräva rättigheter utan att leva upp till några skyldigheter, varför i herrans namn ska någon av oss andra göra det?!
Den logiska följden av att ge illegala invandrare — alltså människor som enligt svensk lag inte har skäl att stanna — rättigheter är att alla vi andra kan sluta betala skatt, sluta följa lagarna och bara kräva att andra ska försörja oss.
Om samhällskontraktet, det vill säga att landet byggs med lagar som efterlevs, upphör kommer liberalismen att bli det första offret. Äganderätten kommer omedelbart att upphöra. Att stjäla blir norm. Ingen äger något, alla kan ta vad man kommer över.
Sverige har en mur runt landet. En välfärdsstatsmur. Skälet till muren är att vi har en stor offentlig sektor som erbjuder dem innanför muren stora, generösa bidragssystem. Det är förmåner som många bara kan drömma om. Här ligger halva ekonomin i en enda “gemensam” hög. Att komma över dessa skattepengar är naturligtvis extremt lockande. Därför krävs murar.
Jag skulle gärna se att dessa monterades ner. Men det får inte ske genom att man öppnar för illegala invandrare att komma in och ta del av alla härliga bidrag, det ser jag mest som en sorts socialism. Nej, nedmonteringen av denna mur sker genom att avveckla statens hegemoni över välfärden. Vi måste gå från välfärdsstat till välfärdssamhälle. Om vi medborgare får större ansvar för våra försäkringslösningar minskar intresset av att komma hit som illegal.
Arbetskraftsinvandring och cirkulär migration är konstruktiva metoder att öppna “muren”. Då upprätthålls samhällskontraktet, de nya bidrar till samhället i ordnade former.
Det är alltså naivt bortom dumhet att tala emot alla gränser som lika ondskefulla. Och detta med gränser gäller inte endast i frågan om invandring, utan är en generell fråga som påverkar det allra mest grundläggande i vårt statskick — demokratin.
I ett inlägg 2011 som kommenterade ledare i Sydsvenskan skrev jag:
Att förneka vi-och-dom är inget annat än att underkänna demokratin. Vilka får rösta i kommunalvalet i Malmö? Bara de som bor i Malmö. Vi som bor i Stockholm är inte välkomna. Vad är det, om inte “vi-och-dom”? I svenska riksdagsvalet får inte kineser i Kina rösta. Vad är det, om inte “vi-och-dom-tänkande”?
Demokrati kräver, för att fungera, att gränser dras upp mellan vilka som har rätt att vara med och vilka som inte har det. I allt från den lokala fotbollsklubben till riksdagsvalet krävs att röstberättigade noga identifieras, medan andra icke göre sig besvär.
I demokrati gör man skillnad på dem som betalt medlemsavgiften i föreningen, och de som inte gjort det. I riksdagsvalet gör man skillnad på de som är medborgare och de som inte är det.
Demokrati kräver nämligen att de röstberättigade ingår i en gemenskap. Man har gemensamt intresse av fotboll i hembygden. Eller så har man gemensamt intresse av att påverka utformningen av välfärdsstaten i Sverige.
I senaste numret av magasinet Neo har Nils Lundgren en utmärkt krönika om att demokati och nationalstat intimt hänger samman. Han hänvisar till liberalen John Stuart Mill som skrev:
Fria institutioner äro nästan omöjliga i ett land sammansatt av olika nationaliteter – hos folk där det ej finnes något band av sympati, i synnerhet om detta folk läser och talar olika tungomål. Där kan en folkopinion, så nödvändig för en representativ styrelses verksamhet, ej uppkomma.
Demokrati kräver att människor på ett visst begränsat geografiskt område har intresse av att värna en viss syn på hur gemensamma angelägenheter ska ordnas. Om denna intressegemenskap inte finns, saknas legitimitet för demokratisk beslutsprocess.
Varför? Därför att vi människor på denna jord är sprungna ur olika kulturer och civilisationer och har utvecklat olika synsätt och olika traditioner för hur vi löser gemensamma angelägenheter. Vi kan inte ha en global demokrati eftersom utgångspunkterna är så olika. Demokrati kräver dessutom att vi känner att vi som enskild medborgare har något att säga till om. Det betyder att den demokratiska enheten inte kan bli större än den kulturella gemenskapen.
Alltså krävs flera olika demokratier. Det vill säga nationer. Det är nationalismen som gjorde demokratins genombrott möjlig. Före nationalstaterna, då monarkier styrde, kunde stater upplösas (som exempelvis Polen, Estland, Lettland, Litauen) eller byta nationstillhörighet (som när Norge bytte huvudstad från Köpenhamn till Stockholm 1814). Genom nationalismen skapades den gemenskap som legitimerar demokratins grundförutsättning: en tydligt definierad rösträtt.
Eller som Nils Lundgren uttrycker det:
Folkpartiets nästa ledare, Birgitta Ohlsson, avskyr nationen och ser Sverige som en administrativ enhet i EU. Men Folkpartiet ställde upp för de baltiska folkens rätt till egna självständiga stater, när Sovjetunionen föll. Inte ens Ohlsson vågar säga att ett självständigt Estland är en löjlig och föråldrad idé.
Jag delar Lundgrens kritik mot att de som dominerar samhällsdebatten inte har en klar bild av vad de menar med demokrati och nation. Tyvärr har också Centerpartiet, detta med den svenska myllan så förknippade parti, förvirrat sig in i irrationell antinationalism.
Tänk om vi kunde få en diskussion där debattörer erkände konsekvenserna, de mycket långtgående konsekvenserna, som deras egna förslag innebär. . .