Huvudskälet till att Sverige är medlem av EU har alltid varit att “vi ska ha en röst med när besluten fattas”. Men Sverige har så gott som aldrig sagt emot när andra lagt fast EU-politiken. Nu är det ta mig faan dags att Sverige står på sig i kraven om att skära ner EU-budgeten, särskilt delarna som enbart är bidrag och stöd för att upprätthålla föråldrade verksamheter.
Regeringen får inte komma tillbaka från budgetförhandlingarna om åren 2014-2020 med beskedet att man gått med på höjd, oförändrad eller marginellt sänkt budget. Nu måste svenska regeringen se till att budgeten sänks avsevärt, annars kommer EU-motståndet i landet att öka dramatiskt och Sverigedemokraterna kommer att nå nivåer som liknar Sannfinnländarna i Finland (de fick 19 procent i senaste riksdagsvalet).
Krypandet för Frankrike och EU-byråkratin är en skam för oss som röstade ja till medlemskap 1994. Det var inte meningen att Sverige skulle bli en dörrmatta som alla trampar på.
Vad är meningen med att vara med i EU om Sverige aldrig höjer rösten och lägger in veto?
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och övriga ministrar måste skaffa sig kurage och viljekraft att gå emot de stora. Vi står i ett vägskäl. Jag har själv börjat fundera på om EU-medlemskapet egentligen varit rätt. Om regeringen gör bort sig och släpper igenom en oansvarig EU-budget kan det bli droppen som tippar bägaren över. Då kan skäl finnas att ångra rösten för EU-medlemskap 1994.
Jag vet inte om regeringspartierna och Socialdemokraterna förstår hur viktigt det är att begränsa EU och den expansiva agenda som finns i EU-byråkratin. Det är många som är trötta på att Sverige hånas och föraktas i Bryssel.
Ännu ett nederlag för den svenska linjen kommer att få inrikespolitiska konsekvenser.