I eftersvallet till det inställda bokbålet vid Kulturhuset där Tintin skulle brinna kan man läsa riktigt dåliga och riktigt bra kommentarer om principen som riskerar att dominera svensk samhällsdebatt: “mest kränkt vinner”.
I försvaret av att bannlysa Tintin heter det att “vita” inte vet vad rasism är och att de därför ska hålla käften. De blir rasister bara genom att försvara yttrandefriheten.
Damon Rasti skriver: “De etniska svenskarna visade enade front: Vår rätt att få läsa och sprida vad vi vill går före allt. Men de andra svenskarna då? … många med annan etnisk bakgrund välkomnade Behrang Miris initiativ” att förbjuda Tintin.
Alltså: så fort någon inte tycker om en bok eller en satirteckning ska den förbjudas. Detta är en samhällssyn som Sverige och västvärlden tagit avstånd ifrån sedan upplysningen slog igenom. Rasti företräder en auktoritära och förtryckande samhällssyn som finns i andra delar av världen.
Foujan Rouzbeh skriver: “den vithetsnorm som rasismen härstammar ifrån motverkas inte genom polarisering”.
Jasså, rasist kan bara “vita” vara. Men bara det uttalandet är ju rasistiskt så det skriker om det. Självklart är det rasism när folk som inte har europeisk bakgrund i förorten skriker n-ordet till någon med afrikansk bakgrund.
Men också kloka ord har yttrats i veckan. Makonde Linde, konstnären bakom tårtan som svart könsstympad kvinna, skriver i DN om såväl Tintin som Stina Wirséns samtida figurer i Liten Skär:
Om vi vill att det ska finnas ett spektrum av gestaltningar av svarta även i svensk kultur, måste konstnärer tillåtas att experimentera med figurernas färger, former, uttryck och betydelse. Det ligger i konstens kraft att kunna vända ut och in på vår begreppsvärld och ladda gamla symboler med ny innebörd.
Det som skaver 2012 kan inte vara hur svarta avbildats historiskt utan hur de INTE avbildas i dag. Den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset.
Allra bäst är dock Thomas Gür i dagens kolumn i Svenska Dagbladet då han visar hur löjlig multikulturalismen är som politisk teori:
Den försöker göra politisk praktik av sloganer som ”Alla olika, alla lika”. I ena ledet finns en identitetspolitik som gör ideologi av grupptillhörigheten. I det andra finns en ideologi om likhet.
Om olikheterna mellan grupperna avbildas som alltför markanta, anses de övergå i fördomar, rasism och kränkningar. Om likheterna överbetonas, anses de övergå i fördomar, rasism och kränkningar.
Hur man än gör blir man rasist. Om man inte tillämpar teorier om “vithetsnorm” för då är ju bara alla vita rasister.
Det inställda bokbålet med Tintin har avslöjat vilket groteskt politiskt tänkande som florerar i vissa delar av det svenska samhället. Dessa tankar har hittills fått spridas utan att bli emotsagda, eftersom varje invändning mot dem naturligtvis stämplas som rasism.
Därmed kanske man ska tacka Kulturhuset och deras klumpighet. De har satt fingret på en utveckling som smyger sig på oss och som vi har all anledning att avslöja och avvisa.
(Andra intressanta bloggar om politik, bibliotek, kultur, konst, rasism, yttrandefrihet, Tintin)