Aftonbladet rapporterar:
Efter bara drygt en månad som S-ledare får Stefan Löfven nästan lika stort förtroende, 47 procent, som Mona Sahlin hade som bäst.
Den jämförelsen säger rätt mycket. Mona Sahlin förlorade valet. Så att “nästan” nå upp till Sahlins förtroende i en opinionsmätning är långt ifrån tillräckligt.
Ändå blåser medierna upp siffrorna som om det vore något alldeles märkvärdigt. Det är extremt kortsiktigt och hisorielöst.
Dessutom kan man ju undra på vad uppgången beror. Stefan Löfven har inte gjort några ställningstaganden alls. Tvärom har han gjort allt för att inte ta ställning.
Det finns alltså ingen som helst politik som skulle kunna förklara förtroendet.
Snarare är det lättnad över att Juholt är borta som ligger bakom uppgången. Och att Löfven är en gedigen person som vi är många som har respekt för.
Men detta är ju aspekter av rent personlig natur. Sådan popularitet har inte sällan tendens av att vara lätt fånget, men också lätt förgånget. Att vara en “frisk fläkt” är man bara en kort tid. Sedan måste ledarskapet fyllas med substans.
Och just substans har inte Löfven visat ännu. Snarare har han blivit utsatt av samma förnedrande behandling som Mona Sahlin. Löfven fick inte utse sitt eget team runt sig. Han ville ge förre kollegan och fackföreningsmannen Sven-Erik Österberg en tung roll i riksdagen. Men riksdagsgruppen körde över sin nye partiledare.
Det stärker inte Löfvens auktoritet. Tvärtom. Partiet tycks vilja göra honom till en nickedocka på samma sätt som man gjorde med Mona Sahlin.
Om det blir så, kommer inte Löfvens kvaliteter att komma till sin rätt. Då blir det ju ingen skillnad mot firma Sahlin & Juholt. Samma drönare i partiets kulisser fortsätter styra. Då spelar det ingen roll hur ansiktet ser ut på partiledaren.
Därför blir det intressant att se hur vingklippt Stefan Löfven blir. Ju mer styrd han kommer att vara, desto mindre hot är han mot Alliansen i valet 2014.
(Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, Socialdemokraterna, i)