Här min gästkolumn i Världen Idag, med anledning av fortsatta turbulensen inom Socialdemokratin:
Häromdagen riktade Ylva Johansson (S) hård kritik mot partiledaren Håkan Juholt. ”Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan”, skriver hon i sin blogg. Ylva Johansson är inte vem som helst. Hon har suttit i verkställande utskottet och är en av socialdemokraternas främsta företrädare i egenskap av att vara partiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Före jul vägrade två andra tungviktare, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg, något svar på frågan om de hade förtroende för partiledaren.
När Aftonbladet frågar Ylva Johansson varför kritiken mot Juholt är så hård, svarar hon: ”Vems fel skulle det annars vara?” Det säger mycket om hur djup krisen är inom det tidigare så dominerande partiet i Sverige. Att utmåla partiledaren som det enda problemet är ett vanlig fenomen i Sverige. Jag var med i Centerpartiet när Thorbjörn Fälldin utmålades som orsaken till att partiet backade i val, till låga 12-15 procent. Idag skulle centerpartisterna jubla om man kom i närheten av den nivån.
När man tittar närmare på partiers uppgång och fall beror förändringen ofta på att man fångat tidens anda, eller slutat göra det. Socialdemokraterna hade tidsandan med sig när man skapade en välfärdsstat som backade upp de många människor som hade låg utbildning och svagt inflytande vid förhandlingsbordet.
Men idag står viljan att flytta makt till stat, myndigheter och politiker för något helt annat: förmynderi. Till skillnad från 1930-, 50- och 70-talen har människor idag betydligt högre utbildning. Och den mer auktoritära mentalitet som förut fanns är borta. De som förut behövde ombud för att göra sina röster hörda, kan idag företräda sig själva.
Denna förändring av människors självbild är den verkliga orsaken till Socialdemokratins kris. Hela deras affärsidé ifrågasätts av dem man vill företräda. En partiledare kan fungera som motvärn mot tidens anda, vilket faktiskt Göran Persson faktiskt gjorde. Och en partiledare kan påskynda krisens förlopp, så som vi sett Mona Sahlin och Håkan Juholt göra. Men i grunden är det inte partiledaren som avgör utvecklingen. Socialdemokratin går i otakt med tiden när det gäller människors krav på egenmakt snarare än undersåtar i staten.
Och här kommer vi till det riktigt spännande: vem ska fylla det tomrum som uppstår?
På kort sikt har Nya Moderaterna gjort det genom att erbjuda regeringsduglighet och sunda statsfinanser. Men jag tror att man måste erbjuda något mer. Inte mer politik och tvång. Men däremot vägledning i hur vi människor ska leva i den utökade frihet som vi fått.
För mig känns det logiskt att det parti kan vinna framgångar, som kan förmedla sunda och kloka värderingar som fria människor kan förhålla sig till i sin nya roll som herrar över sina egna liv. Om vi förr behövde handfast ledning och hjälp att få våra mänskliga rättigheter tillgodosedda, och därmed var beredda att överlåta makten i politikens händer, tror jag att vi nu behöver, ja, andlig spis för att kunna göra egna kloka beslut i våra liv.
Vilket parti skulle det kunna vara, måntro…?
(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, i)