Trots Socialdemokratins kris är det borgerliga övertaget i opinionen inte särskilt stort. I ny Skopmätning som kom i fredags får regeringspartierna 50,8 procent. Det är inget att skryta med.
Därför är det glädjande att följa Moderata ungdomsförbundets teman “en borgerlighet med hjärta” i medlemstidningen Blått.
Där granskar man med kritisk blick Moderaternas tillkortakommanden. Kan kärnan i borgerlig politik bara vara sund ekonomi?
Redaktören Joakim Tholén menar att borgerligheten under 1900-talet, då planekonomiska tendenser vann mark, “flydde tillbaka till sina innersta bastioner som framförallt kom att handla om den fria marknaden och dess betydelse för att skapa mänskligt välstånd.”
Borgligheten förminskade sin verklighetsbild till att bara se människan som en homo economicus, en person som är rationell och nyttomaximerande ur ekonomiskt perspektiv. Men människan är mer än sin ekonomi. Det finns mjuka värden som kommit i skuggan. Tholén talar om “den borgerliga humanismen”.
För mig väcker det minnen av Centerpartiets idédebatt på 1980- och 90-talen. Då introducerades begreppet “ekohumanism” i partiprogrammet. Ambitionen var att lyfta fram miljö och humanism vid sidan av de ekonomiska aspekterna.
Det gick inte så bra. När man försöker ta sig an humanismen ovanifrån – från en statlig horisont (som ju partipolitik automatiskt blir, eftersom det är statsmakten som använder för verkställighet) – blir det så gott som alltid pinsamt snömos och tomma plattityder som ingenting klarlägger.
När borgerliga aktörer talar om andra värden än de ekonomiska är det viktigt att man gör det ur ett underifrånperspektiv, och företräder medborgaren mot staten. Annars blir det svårt att se skillnad på en socialist och borgare. Debatt om mjuka värden sönderfaller ofta i en intellektuellt michmach som landar i “snällism”. Staten ska ordna det åt de stackars medborgarna som inte klarar något på egen hand. C, FP och KD har ofta fallit i den fällan. Jag vill inte se Moderaterna där också.
Att en del vänsterintellektuella börjat kalla sig konservativa är ingen seger för borgerligheten, som antyds i Blått. De har förstått att socialismen inte fungerar och vill hitta nya sätt att motivera politisk makt. Då kan man använda förvridna uppfattningar om vad konservatism är för att nå detta syfte. Att byta namn på sin ideologi betyder inte alltid att man bytt åsikter eller världsbild.
Marknadsliberalismen har segrat över vänstern när det gäller värderingar för ekonomi. Det är borgerlighetens största framgång på 100 år och den får inte slarvas bort. Borgerliga politiker måste alltid stå upp för ekonomisk frihet, dvs en utveckling mot lägre skatter, färre regleringar och mer makt i medborgarnas egna händer över prioriteringar i välfärden.
Men.
MUF-arna i Blått har helt rätt i att borgerligheten behöver bli lika skärpt när det gäller att diskutera filosofi och djupare värderingar, som man är när det gäller ekonomi. Det är friskt med artikelrubriker som “På spaning efter det bildningsideal som flytt” eller”Jakten på den svenska rödvinshögern” eller “Förnuft och känsla”.
Redaktör Tholén är något viktigt i spåren när han menar att vi måste “våga värdera det omätbara”. Men samtidigt är det något problematiskt med hur han formulerar det. Han vill att M måste nå också de människor “som inte ser den växande plånboken som samhälelts enda egenvärde. Där saknar borgerligheten fortfarande självklara svar.” I detta instämmer jag. Men han fortsätter: “Och så länge vi inte vågar värdera det omätbara, saknar svar på när vi är beredda att öppna skattkistan till förmån för att få någonting annat – ligger det nog ändå lite grand i påståendet om den kalla högern”.
Det omätbara skulle alltså handla om att “öppna skattkistan”. Nya bidrag, nya statliga satsningar.
Här ramlar vi tillbaka i Axel Hägerströms värdenihilism: det som inte går att ta på, finns inte. Alltså är det bara en ny skattefinansierad “satsning” eller en ny lag, som räknas.
I denna fälla har de borgerliga suttit fast i sedan 1932.
De omätbara värden som definierar ett borgerligt samhälle är något helt annat än att låta skattemiljarderna rulla eller pennorna glöda i skrivandet av nya lagar och regler. Mjuka borgerliga värderingar handlar om de band mellan medmänniskor som dömts ut av vänstern som välgörenhet. Borglig godhet handlar om att personligen ställa upp på det omgivande samhället, inte på grund av lagtvång utan på grund av de värderingar från antika Grekland och som genom tiderna förvaltats inom kristendomen.
Vår civilisation har inte byggts genom kollektiva beslut utan genom att varje människa tar sitt ansvar.
Borgerlig renässans kan bara bli verklighet om borgerliga politiker förstår att inte använda tvångskollektivism i statlig regi för att uppnå sina mål. Det handlar istället om ledarskap, om att återuppväcka medborgaren som moraliskt subjekt, och göra henne till samhällets mål, inte staten.
Alltså: debattörerna i Blått har rätt i att marknadsekonomin inte räcker som värdegrund. Men breddningen får inte innebära att man offrar marknadsekonomin eller naggar den i kanten. Diskussionen måste handla om hur den frihet som marknadsekonomin ger bäst borde användas av människorna. Inte hur den ska strypas med nya motiveringar.
PS.
Tidningen Blått borde lägga ut artiklarna på nätet, så som SvD lagt ut artikelserien det borgerliga uppdraget från 2010/11.
(Andra bloggar om politik, muf, Alliansen, ideologi, frihet, skatter, trygghet, ekonomi, i)