SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (IX): Den av äldre tiders statsministrar jag skulle välja, om jag fick träffa en av dem för en pratstund är Ernst Trygger, av Herbert Tingsten kallad ”den stora stjärnan” i sin generations politiker, även om han ogillade Tryggers politik.
I en utmärkt kortbiografi i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonnier) tecknar prisbelönte journalisten Marielouise Samuelsson ett porträtt av en komplex, färgstark, kontroversiell och briljant person. Ernst Trygger (1857-1943) är känd som en rabiat reaktionär politiker som förlorade alla sina strider mot förändring av det bestående. Men den som tittar närmare finner ett djup som inte alla statsministrar visat upp.
Ett annat skäl till att jag skulle välja honom är att jag tror han skulle vara brutalt ärlig i sina svar, medan de flesta andra statsministrar med överseende skulle glida undan mina frågor.
Trygger var förstakammarhögerns ledare 1909-1933, alltså partiledare längre än Tage Erlander. Men han hade många järn i elden: var juristprofessor i Uppsala där han också blev universitetets prorektor, domare i Högsta domstolen, satt i en rad bolagsstyrelser, var universitetskansler och svensk delegat vid Nationernas Förbund i Geneve.
Han motarbetade parlamentarism och utvidgad rösträtt. Inom politiken var han den ständige förloraren som motsatte sig förändring. Men inom akademin vann han sina strider om den högre utbildningens utformning. Inom juridiken lade han grunden till modern civil-, straff- och processvetenskap. I riksdagen såg han till att häktade fick rätt till biträde.
Och när han tog tjänstledigt från sin professur för att bli justiteråd i Högsta domstolen 1905 ville han ha Elsa Eschelsson som sin vikarie, men att utse en kvinna till juristprofessor kom inte på tal. Inte förrän på 1970-talet sker det. Trygger tyckte den mest kompetente skulle ha jobbet. Han motionerar om att avskaffa förbudet för kvinnor att inneha högre tjänster i staten.
En domarkollegan till Trygger i Högsta domstolen skriver i sina memoarer:
Som högstadomstolsledamot tycker jag om honom. Han är ej blott kunnig utan även klok och fördomsfri, och jag fann honom i det sistnämnda avseendet fördelaktigt sticka av från andra ledamöter, som efter min uppfattning voro inarbetade i en väl formalistisk uppfattning.
Trygger tänkte själv. Att han och Branting hade stort utbyte av varandra när de befann sig i Geneve berodde knappast på att de tyckte lika, utan att de uppskattade den andres skärpa och vidsynthet. Trygger kan knappast varit så rigid som karikatyren av honom anger.
Andrakammarhögerns ledare Arvid Lindman ser till att Trygger inte kommer med i regeringar under de känsliga år då rösträtten och riksdagens ställning gentemot kungamakten är huvudfrågor. Men när dessa frågor väl är avgjorda, kan Ernst Trygger bilda en högerregering 1923, sedan Brantings andra regering fallit.
Trygger vill lösa försvarsfrågan, men han lyckas inte. Vänstern anser inte han går tillräckligt långt i nedskärningar efter första världskrigets slut och partivännerna till höger tycker han går för långt.
Efter valet 1924 fick Branting åter bilda regering för att försöka lösa försvarsfrågan med de frisinnade. Därmed blev Tryggers tid som statsminister kort. Han återkommer dock som utrikesminister några år senare. När han fyller 80 år drar han sig tillbaka från riksdagen efter 40 års tjänstgöring, och från det oavlönade uppdraget som Universitetskansler.
Det är ingen tvekan om att Trygger tillhör en äldre tidsepok, men det finns en uppriktighet och intellektuell ståndaktighet hos Trygger som jag tycker borde ha plats i dagens samhällsdebatt. Det blir mycket mer spännande om vi kan ha öppna meningsutbyten där sak och värdering snarare än person står i centrum.
Köp boxen: Bokus. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, konservatism, feminism, Ernst Trygger, opposition, regering)