SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (II): Han var högerledaren som införde allmän rösträtt, räddade Sverige från socialistisk revolution 1917 och nazistisk revolution på 1930-talet.
Arvid Lindman (1862-1936) beskrivs av statsvetarprofessorn Leif Lewin i en utsökt, kort biografi i boxen Sveriges Statsministrar under 100 år, så här:
Lindman var en äkta oscariansk samarbetsdemokrat. Partierna borde samverka till Fäderneslandets bästa. […] Samarbetskulturen fördes över från oscarianismen till den unga demokratin med den laglige konungen som förmedlande länk.
Detta kan nog sammanfatta det Lindman såg som sin politiska uppgift. Född i en bruksdisponentfamilj i norra Uppland blev han en företrädare för en ny sorts höger, de förändringsbenägna industrimännen. De insåg att de gamla etablissemangens makt oundvikligen skulle rinna dem ur händerna. Därför var han inte inställd på konflikt och konfrontation, utan funderade på hur det gamla samhällets mest bärande värderingar kunde överföras till det nya samhälle som växte fram.
Som först sjöofficer (där han blev amiral i reserven och därför kallades “amiralen Lindman”) och sedan disponent vid Iggesunds pappersbruk och Strömbacka järnbruk i sammanlagt 30 år var han handlingskraftig industriledare. Han ogillade långrandigheten som präglade de äldre adliga herrarna han umgicks med när han kom till riksdagens första kammare 1905. Lewin skriver om Lindman:
De allra flesta föll för hans vänlighet, lättsamhet och befriande humor. Men det fanns också de som tyckte att han var alltför lättviktig. Den ena gruppen utgjordes av de principfasta intellektuella, som Lindman å sin sida ofta fann omotiverat högdragna och ordberusade. Med sin nyktra blick genomskådade han deras “formuleringsskicklighet” och upptäckte lätt banaliteten bakom deras anspråksfulla idéer.
Som statsminister 1906-11 och 1928-30 ville han göra övergången från kungamakt till folkmakt så odramatisk som möjligt. Under den första statsministerperioden lyckades han spela skjortan av vänsterpartierna, genom att driva igenom en rösträttsreform som innebar att man övergick till proportionellt valsystem. På detta sätt skulle högerns plats i den nya demokratin garanteras. Lewin skriver:
Både [liberale ledaren] Karl Staaff och [socialdemokratiske ledaren] Hjalmar Branting röstade nej när allmän rösträtt för män infördes i Sverige.
Men Lindman förlorade mycket av sin starka ställning när han inte ställde upp på kungens allt hårdare konflikt med statsminister Staaff, som slutade med borggårdstalet 1914. Lindman hade in i det sista försökt få Gustav V att tona ner de hårda orden.
Men när det blev revolution i Ryssland 1917 och risken för spridning var stor, såg Lindman, nu som utrikesminister i Carl Swartz regering, till att kungen inte längre motarbetade parlamentarismen och tog därmed udden av möjliga revolutionsidéer på vänsterkanten. Lewin skriver:
Genom att Gustav V 1917 accepterade parlamentarismen, räddades monarkin.
När en ny massrörelse växte fram i Tyskland, där kejsaren abdikerat, var Lindman snabb med att kraftfullt ta avstånd. Han kallade Stalins kommunister och Hitlers nazister för “slödder” och “pack”, trots att han annars var ytterst försiktig med kraftuttryck. Lindman såg, liksom Churchill, att nazisterna ingalunda var några högermän utan omstörtande revolutionärer.
Lewin menar att Lindman genom att rädda monarkin på 1910-talet, tillsammans med de hårda orden om utvecklingen i Tyskland, förhindrade att de efter demokratins införande missnöjda delarna av samhället skulle söka sig till nazismen som ett antidemokratiskt alternativ. Den tredje förklaringen som Lewin ger för nazismens svaga ställning i Sverige är kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare, eftersom den gav en stabil regeringsmakt på 1930-talet.
Arvid Lindman hade en omöjlig uppgift. Det privilegiesamhälle dåtidens höger representerade var dömt att gå under. Men genom skickligt handlande såg Lindman till att landet undvek de fasor som drabbade många andra länder. Mot den bakgrunden framstår Lindman som en betydande statsman.
Köp boxen: Bokia. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, konservatism, Arvid Lindman, opposition, regering)