Stigbjörn, Jan Guillou och neutraliteten

I senaste numret av Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje skriver statsvetaren Stigbjörn Ljunggren, som hamnade i vänsterradikala kretsar i 1970-talets början, en recension av Jan Guillous självbiografiska ”Ordets makt och vanmakt”, Fallet Jan G – tre frågor.
Stigbjörn förklarar varför unga då gled långt ut i vänsterextremism, och vilken central roll Guillou hade i det genom hans avslöjande 1973 av S-regeringens hemliga polis IB:

Man kan säga att IB-affären gav oss ett kvitto på att socialdemokratin var förlorad. Att det enda alternativet låg till vänster om det stora statsbärande partiet. Och eftersom deras drabanter, VPK, gick i Sovjetkommunismens sold, var det inte mycket att välja på. Det blev den maoistiska vänstern som var alternativet. […]
Som en slags politisk psykoanalys av den egna politiska utvecklingen är därför Jan Guillous memoarbok en oerhört intressant läsning. Han reder ut vad som hände bakom maoistvänsterns fasader.

Även om Stigbjörn Ljunggren tar Guillou i försvar är han som vanligt rak och öppen:

Men läsningen färgas förstås också av uppgifterna att Jan G arbetat som ”kunskapare” åt KGB. Efter detta har en del frågor rests om IB-affären. Den ganska stora skaran av fiender till denne framgångsrike journalist och författare har fått vatten på sin kvarn. Det framställs som Jan G egentligen har sprungit andra nationers ärenden och egentligen är en förrädare. Eftersom så lite sägs i boken om KGB-äventyret så verkar det som han faktiskt försökt mörka sina insatser.

Stigbjörn är kritisk mot denna ”förenkling”. Han menar istället att högern har Guillou och kamraterna på FIB/Kulturfront att tacka för den genomslagskraft som anklagelserna om Socialdemokratins dubbelspel i säkerhetspolitiken har fått. Konspirationsteorierna fick näring av IB-avslöjandet och det faktum att männen bakom avslöjandet — Guillou och Peter Bratt — kastades i fängelse, närmast som landsförrädrare.
Olof Palme riktade hård kritik mot USA i det offentliga, men tillät utökat militärt samarbete med Nato i det fördolda.
Stigbjörn ser inget konstigt i att man har ett förstahandsval: neutralitet i krig, men samtidigt förbereder sig för den händelse att Sverige ändå drogs in i krig. Därför planerades för alternativa handlingsval.

Samarbetet med västmakterna innebar därför inte att neutralitetsmålet var falskt, utan att man tänkte praktiskt. I flera led. Det är inte konstigare än att planera för att hyra en DVD om inte krogsvängen blir lyckosam.

Det har Stigbjörn rätt i. Den här bloggen har haft just den ansatsen: Säkerhetspolitik i förändring. Men det Stigbjörn glömmer är att S-regeringarna blankt förnekade att dessa alternativa handlingsval fanns och planerades.
Diplomater på UD berättar om att det var närmast förbjudet att diskutera vad Sverige kan och bör göra om neutraliteten inte förmådde hålla oss utanför konflikt (via länken i förra stycket kan du läsa hur en ung Sverker Åström fick sitt livs värsta utskällning när han ställde just den frågan till utrikesminister Östen Undén).
Att spela kaxigt och neutralt världssamvete i det offentliga, men förneka att man i det fördolda planerar för Nato-stöd, är två spår som inte kan löpa parallellt. Palme gick ner i spagat, moraliskt sett. Och skapade osäkerhet om att Sverige hade alternativa handlingsval. Det var inte ansvarsfullt. Om man håller dörren till Nato-stöd i konflikt öppen i hemlighet men förneka det offentligt är man inte ärlig.
Men det försvagar ju inte Stigbjörn Ljunggrens poäng om att Guillou hjälpte de borgerliga. IB-avslöjandet visade att Olof Palme hade gått ner i spagat. Det var ingen hållbar position. Och den saknade trovärdighet. Därmed var det också illa för Sverige och landets säkerhetspolitik.
Guillou, med eller utan KGB:s hjälp, bidrog till att lufta igenbommade rum. Det var bra för demokratin.
Sedan kan jag hålla med i Stigbjörn Ljunggrens önskan om att klarlägga hur detta blottläggande av svensk taktik resulterade i avrustning av svensk försvarsmakt:

Det återstår således att analysera hur vänstern bidrog till att socialdemokrater och borgerlighet kunde föra oss in i NATO-lägret, avrusta det svenska försvaret och överge den folkliga förankring som värnpliktsförsvaret inneburit.

Thorbjörn Fälldin såg till att stärka försvarsbudgeten 1976-82, men när Socialdemokratin kom tillbaka började försvaret att avrustas. Något som sedan fortgått under årtionden. Även om nuvarande regering skulle ha rätt när man hävdar att man inte ytterligare sänkt försvarsanslagen, så har man i vilket fall inte stärkt försvaret från en historiskt låg nivå.
Det betyder att Sveriges politiska etablissemang kallt räknar med att Nato ska rädda oss, om något händer. Varför det blivit så, borde som sagt diskuteras.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , , , , , , , , , , )