Sådan röra har sällan skådats i brittisk politik. Och på ett sätt är det ju bra. Så här kommer det att bli efter varje val om valsystemet med enmansvalkretsar förändras. Ingen kommer att få majoritet och väljarna lämnas därhän för politiska intriger. Då är ju enmansvalkretsar bättre, som oftast ger klara utslag och tydliga majoriteter för valvinnarna. Då slipper man mygel. Folkets beslut blir avgörande.
The Sun är inte nådig i sin kritik av taktikspelet, Brown and out:
Gordon Brown erbjöd sig dramatiskt att avgå igår kväll – för att torpedera David Camerons förhandlingar om en ny regering med Nick Clegg. Den stukade premiärministerns bombnedslag kastade landet in i ett djupt politiskt kaos. I en desperat taktisk manöver i elfte timmen syftade hans avgångsbesked till att skamlöst ge Labour en sista chans att klänga sig fast vid makten.
Bland alla dessa extraordinära scener igår var det häpnadsväckande att Liberaldemokraterna insisterade att de fortfarande förhandlade med de konservativa också. Detta taskspel resulterade i hård kritik eftersom nationen börjar tappa tålamodet med det tredje partiets vacklande parlamentariker mitt i en ekonomisk kris.
Times skriver i Liberal Democrats have an historic choice:
Det är mycket möjligt att vi kommer att se tillbaka på gårdagen som det ögonblick som Liberaldemokraterna demonstrerade att de är totalt oförmögna att ingå seriösa politiska uppgörelser. Allt det skenheliga talet från Nick Clegg om att folket avgör har visat sig vara bara nonsens. Nick Clegg är den som avgör och han har beslutat att han kan göra som han vill i regeringsfrågan. Smala partiintressen har ersatt nationens intresse.
Guardian skriver om Browns lurendrejeri, Gordon Brown’s last great con trick:
Detta var inget avgångsbesked utan en antidemokratiskt bluff. Nick Clegg borde hålla sig borta.
Financial Times är lite mer lågmäld, men innebörden är densamma i Stalemate looms in a game of political chess:
En Tory-Lib pakt ser fortfarande ut att vara den mest troliga utgången i detta nya multipla spel i politisk schack. Men en uppgörelse mellan Cameron och Clegg är inte längre det oundvikliga. Plötsligt har, som en konservativ parlamentsledamot observerade, ”allt blivit väldigt rörigt”.
Vänstertidningen Independent skriver, Mr Brown’s unexpected electoral legacy
Ingen kan förvänta sig att Gordon Brown skulle kasta bort det lilla politiska kapital han hade kvar. Timingen för hans deklarerade politiska harakiri var utomordentlig; det förändrade omedelbart kalkylerna om en koservativ-liberaldemokratisk allians som började se ut som given. Gordon Brown kan verkligen sägas offra sig själv för partiet.
Daily Express skriver, Now Cameron most be prepared to go alone:
Liberaldemokraterna visade igår att de långtifrån agerar i nationens intresse som de hävdat att de skulle. De betraktar ett parlament utan majoritet som en hänsynslös, opportunistisk möjlighet.
[David Cameron] måste nu agera hårt och tufft. Om Labour och Liberaldemokaterna försöker stjäla valet måste de få klart för sig att det är något de kommer att ångra.
Tongångarna är tydliga. Gordon Brown spelar ett fult spel. Och Nick Clegg ser ut att spela med.
Jag håller med sistnämnda tidning. Genom detta fulspel visar Liberaldemokraterna att ett annat valsystem flyttar makten från väljarna till politiskt mygel bakom stängda dörrar — det vi sett i Londen sedan i torsdags.
(Andra intressanta bloggar om politik, Storbritannien, Labour, Gordon Brown, David Cameron, Tory, Konservativa, Liberaldemokraterna, Nick Clegg)