Brittiska liberaler oeniga om koalition

Idag håller Liberaldemokraterna extrakongress för att besluta om man ger sitt stöd till den koalitionsregering som partiets ledning bildade i veckan tillsammans med konservativa partiet.
Tidningen Obeserver kan idag visa att två tidigare partiledare är emot koalitionen och att två andra tidigare partiledare är för, Top Liberal Democrats open rift over coalition with Conservatives.
Charles Kennedy, som var partiledare 1999-2006, skriver att han är emot regeringsbildningen med de konservativa, Why I couldn’t support Clegg’s deal with the Tories. Kennedy kommer ur det gamla socialdemokratiska SPD, som var en utbrytning ur Labour och som så smångingom gick ihop med Liberala partiet. Han skriver ”vår politiska kompass är förnärvarande förvirrad.”
Han hade hellre sett att Liberaldemokraterna släppt fram de konservativa till regeringsmakten i en enpartiregering i minoritet. Därmed skulle LibDem kunnat stanna i opposition och vänta på att Labour blir regeringsdugliga.
Hans förklaring till att partikamraterna inte valde denna väg är att man riskerar att straffas i ett nyval som skulle kunnat bli oundvikligt inom några månader.
Paddy Ashdown, som var partiledare 1988-1999, har i annan debattartikel förklarat varför han är för regeringsbildningen, The coalition Cameron-Clegg will be difficult – but it is the best start.
Han medger att det kanske varit bekvämare för Liberaldemokraterna att stanna i opposition, och gjort ingenting. Men det hade varit fel. David Camerons parti har en ny politik som bättre förstår väljarna än många inom Labour. Regeringsförhandlingarna har gått mycket bra och flera viktiga löften kan infrias. Allt medan Labour kommer att vara upptagna med en blodig partiledarstrid.
Min reflektion är att Kennedy och kritikerna både vill äta upp kakan och ha den kvar: man vill vara den tredje kraften i brittisk politik, men när man väl får chansen att regera, då fegar man ur. Ett snabbt nyval skulle säkert radera ut Liberaldemokraterna eftersom de då visat sig vara oansvariga och regeringsodugliga.
Det har Nick Clegg insett, och det är han som krävt att koalitionen ska vara så omfattande som möjligt, inte de konservativa. De konservativa hade nog hellre sett Charles Kennedys passiva stöd i parlamentet. Men det hade varit dödsstöten för partiet.
För politiker är det ofta en klyscha att tala om ”nationens bästa”, men jag tror att Storbritannien behöver en stark majoritetsregering nu när mycket stora nedskärningar och även skattehöjningar behöver genomföras för att rädda landet från en statsskuldkris liknande Greklands.
Flera parlamentsledamöter kommer att finna vissa av sparkraven oacceptabla och rösta emot, men det gör inget när man har 363 ledamöter och bara behöver 326 för egen majoritet. 37 ledamöter kan lägga ner sina röster utan att regeringens förslag faller.
En minoritetsregering skulle snart falla och trovärdigheten för Storbritanniens ekonomiska trovärdighet snabbt gå förlorad. Som vanligt har vänsterfolk svårt att ta in verklighetens realiteter.
Nick Clegg har en stor majoritet av parlamentsledamöterna och partistyrelsen bakom sig, så det är inte troligt att kritikerna mot regeringskoalitionen vinner kongressens stöd. Men här finns fröet till växande intern kritik mot partiledningen när de tuffa besluten ska fattas.
UPPDATERING kl 18.42:
Partiet har beslutat sluta upp bakom partiledaren Nick Clegg och den tvåpartiregering han varit med och bildat tillsammans med konservativa Tory, rapporterar BBC i Lib Dem activists have ”overwhelmingly” backed leader Nick Clegg’s coalition deal.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )