Sjunkbomben Sahlin

Bloggen har hoppat över den senaste veckans opinionsmätningar av personligt förtroende hos partiledare och statsministerkandidater. Dels därför att de fått stor uppmärksamhet annorstädes och dels därför att det inte framkommit något nytt som jag haft anledning att beröra.
Vi vet att Mona Sahlin ligger pyrt till, och att Reinfeldt har stort förtroende i svenska folket.
Men nu i påsk är nyhetstorkan stor. Därför vill jag ändå tipsa om PJ Anders Linders analys i dagens SvD.se, Förtroendeklyftan – inte bara om personlighet:

Skärtorsdagen, den allra första dagen i april, kunde S-ledaren ta del av en obarmhärtig förtroendemätning från DN/Synovate [De är chanslösa mot Reinfeldt], och redan i går, den 4 april, var det dags igen. Den här gången är det Aftonbladet/Sifo som står för det till kalldusch förklädda vårregnet [Sahlin – en sjunkbomb].Sedan december i fjol har Sahlin tappat sex procentenheter och har nu bara stort eller mycket stort förtroende som statsminister hos 28 procent av svenska folket. […]
Skillnaden i förtroende mellan Sahlin och Reinfeldt handlar inte bara om bedömningen av kapacitet och karaktär. Det handlar också skillnaden mellan borgerlighetens och de rödgrönas samarbete.
Alliansens har hunnit sätta sig och bli självklarhet. De mindre partierna må irritera sig på att opinionen så ensidigt gynnar M framför de andra, men hos alla fyra finns en genuin känsla av att man hör ihop […] Fredrik Reinfeldt är oomtvistad statsministerkandidat för en i allt väsentligt harmonisk helhet.
De rödgröna är varken legerade eller en självklarhet. Tydligast blev det förstås vid själva bildandet, när V först inte fick vara med och sedan absolut skulle vara med, men det har blivit tydligt om och om igen. I senaste Neo talar Maria Wetterstrand om det rödgröna samarbetet som en metod för att knäcka det socialdemokratiska maktmonopolet, och Lars Ohly och Vänterpartiet låter ofta förstå att alltsammans är provisoriskt och inte ska drivas för långt.

Sahlin får ta smällen för att det inte finns någon gemensam rödgrön opinion. Det är ett sätt att se det.
Jag har tidigare varit inne på att förklaringen till skillnaden mellan partisympatierna, där de rödgröna leder, och personligt förtroende för politiska ledare, där Alliansen leder, kan vara en annan, Opinionen blåser åt två håll, samtidigt:

I val av personer, väljer svenska folket borgerliga politiker.
I val av parti, väljer svenska folket rödgröna partier. […]
När svenska väljare svarar på frågor om politiker, avgränsar sig svaret till vad som gäller i nutid — aktuella personer i politiken. När samma väljare svarar på frågan om vilket parti man skulle rösta på, innehåller svaret en bredare lojalitet till hur politik bedrivits under lång, ja, också historisk, tid. Väljare uppvuxna i socialdemokratiska hem känner en lojalitet till det parti “som byggt landets välfärd”.

Om de rödgröna skulle vinna i september, så är det inte på dagspolitiken eller på dagens politiska företrädare, utan tack vare Socialdemokratins historiska arv.
Om det ligger något i denna min analys så är Alliansens motståndare under valrörelsen 2010 mer Per Albin Hansson och Gunnar Sträng än Mona Sahlin och Thomas Östros…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , , , )

Rulla till toppen