Det är något av en paradox att en av Amerikas mest kontroversiella personer är en lågmäld, torr strateg som inte söker rampljuset. Hatet mot honom beror på hans oöverträffade kompetens i att förstå och manövrera det politiska spelet i amerikanska valrörelser.
När president George W Bush tackade sina supportrar på valnatten efter det att han vunnit omval i fyra nya år, sa han att arkitekten bakom valsegern var Karl Rove. Vänstern kallar honom ”Bushs hjärna”.
Vänstern har inte glömt att Karl Rove utklassade dem under 00-talet. När Karl Rove nu kommit ut med sin biografi – Courage and Consequence – har han vid boksigneringar ofta mött häcklare från extremvänstern. Den vänster som gjort filmer om hur Bush skulle dödas och krävt att Rove skulle fängslas. Snacka om hat!
Jag har läst boken i helgen och det blir uppenbart att Karl Rove är partistrateg, inte ideolog. Han berättar med stor iver om hur valrörelser ska organiseras, om hur politiska frågor ska användas och hur man taktiskt ska förhålla sig till olika problem.
Detta är i Sverige grovt underskattade arbetsuppgifter i en tid då nyhetsförmedlingen pågår 24 timmar om dygnet. Arbetsuppgifterna är otacksamma och egentligen är det trist att detta ska behövas, men Karl Rove är ett levande bevis på hur viktiga de är för att en politisk ledare ska lyckas vinna val.
Det är dock inte politiken som berör mest, utan hans berättelse om sin uppväxt och familjebakgrund. Jag visste ingenting om den. Hans pappa var geolog och tvingades ta jobb som innebar att han var borta på resor mesta delen av året. Mamman var ständigt nära nervsammanbrott, och tog senare sitt liv.
När mamman begärt skiljsmässa 1970, åkte pappan på affärsresa. Mamman sålde huset, flyttade tillbaka till Nevada och placerade ut Karls yngre syskon hos släktingar. Karl Rove hade som 19-åring inga pengar och ingen bostad när han skulle börja college i Utah. Karl Rove fick först under studietiden veta att hans far hade adopterat honom. Han skriver:
Min mannas hastiga flytt gjorde livet betydligt svårare. Att bli lämnad ensam kunde blivit en förkrossande händelse. Men i mötet med svårigheter har jag en tendens att bryta ner problemet i sina beståndsdelar och åtgärda de jag kan göra något åt. Jag kunde inte ändra på mamma och hennes opålitlighet, men jag kunde fokusera på att inte låta saker och ting falla sönder än mer. Återhämtning måste starta med att finna en plats att sova.
Eftersom han inte hade några pengar kunde han inte hyra rum och det var för sent att ansöka om studentrum. Skolan hade dock ett tomt förråd som Karl Rove fick låna gratis. Han kunde inte stå raklång i det, och taket var inte isolerat. Så här hankade han sig fram:
Det skulle inte bli några fler måltider hemma, ingen familj som köpte skolböcker eller att tvättade kläderna hos. Jag tjänade några dollar på mitt deltidsjobb i en butik och fick stipendium för litteraturen. Jag var tvungen att jobba mer för att få ihop försörjningen till dess mamma och pappa kunde skicka mig pengar.
Han fick inga pengar från sina föräldrar. Hans mamma sa att pappan inte skickat några. Senare stod det klart att pappan skickat pengar, men mamman hade använt dem för egen konsumtion. Hon hade också sålt eller gjort sig av med barnens tillhörigheter.
Karl Rove är ännu ett bevis på att den amerikanska drömmen lever. Den hemlöse 19-åringen blev en av världens mäktigaste politiska rådgivare på 00-talet.
Han blommade ut under Collagetiden, och hoppade av studierna för att arbeta åt republikanska högskoleförbundet i Washington DC. Han blev valt till ordförande 1973, och lärde då känna George HW Bush som var partiordförande och hade kontor i samma byggnad. Och därmed var banan som valstrateg utstakad, även om den ingalunda var spikrak — förrän han började jobba åt George W Bush i dennes kampanj inför guvernörsvalet 1994 i Texas.
Här några omdömen om boken i medierna.
Christian Science Monitor:
Om Rove, denne lågmälde man så olik extroverta, egotrippade Vita huset-rådgivare som Henry Kissinger eller Rahm Emmanuel, är [boktiteln] tyvärr inte rättvisande. ”Det är något med Mellanvästern som uppmuntrar individualism och personligt ansvarstagande”, skriver Rove som tillbringade barndomen i Colorado, Nevada och Utah. Och det är så nära författaren man kommer om hur hans politiska filosofi tog form.
Rove har skrivit en minutiöst memoarbok, tydlig i dess antipatier och i dess återhållna men uppenbara tillgivenhet till Bush-dynastin, särskilt George W. Frågan varför dessa antipatier och tillgivenheter, får inga svar. Kan det verkligen koka ner i den geografiska tillfälligheten om var man fötts?
Karl Rove är ingen konservativ, vilket hans memoarer visar. […] Tvärtom var han chefsarkitekten bakom Bushs presidentskap, och därmed instrumentell i administrationens vägval som resulterade i en enorm expansion av den federala staten.
Till hans stora förtjänster hör att han inte försöker dölja att han gjorde misstag, stora sådana. ”Så vem var ansvarig för misstaget att inte svara [på demokratiska anklagelser om att Bush ljög om irakiska massförstörelsevapen]?”, frågar han. ”Jag var det. Jag skulle ha ringt i varningsklockorna och pressat fram ett fullödigt svar. Jag gjorde inte det. Upptagen med kommande valrörelse och pressad av de dagliga sysslorna i West Wing såg jag inte hur skadliga de här angreppen var.”
På frågan om Bush ljög om massförstörelsevapen för att kunna invadera Irak är Rove orubblig. ”Absolut inte”, skriver han och pekar på att många demokrater och världsledare delade administrationens uppfattning om Saddam Husseins misstänkta vapenarsenaler.
Rove, som förordade senator John Danforth som vicepresidentkandidat, berättar om en av de märkligaste scenerna i historien om hur Bush valde sin vice. När Bush frågat Rove, ”Varför ska jag inte välja Dick Cheney?”, ägnade sig Rove i mer än 30 minuter åt att i detalj beskriva svagheterna i att välja den förre kongressmannen från Wyoming. Jämte Bush satt med pokerface under denna utläggning, ledaren för teamet som förberedde urvalet, Dick Cheney.
Bokens mest minnesvärda avsnitt är händelseutvecklingen 11 september 2001. Rove reste med presidenten till Florida och rådgjorde med honom på Air Force One denna dramatiska dag. Rove hade den bästa platsen att iakta presidentens agerande. Till skillnad från den obeveklige Bush, som fattade beslut snabbt och krävde återfärd till Washington DC trots Secret Service invändningar, var Rove skakad och för ovanlighetens skull, villrådig: ”Allt kändes mig främmande. Vad förväntades av mig? Vad kunde jag göra?”
Hans minnen från 11 september 2001 är fascinerande, liksom från Bushs megafonapell som sporrade hela landet där han stod på ruinerna av World Trade Center i New York.
Rove har levt ett remarkabelt amerikanskt liv, och hans memoarer förmedlar en remarkabel berättelse.
Rove är som alltid grundlig i sin research och laserskarp som taktiker, och han kan vända även sina bekännelser till empatiskapande berättelser.
Time:
Här sprids mängder med skit – otroliga mängder, faktiskt. Det här arbetet präglas av monumental småaktighet.
Den som kan anta en utmaning från USA:s främste åklagare Patrick Fitzgerald och komma ut leende är – vilket han också visar i sin memoarbok – mer än formidabel, han är en naturkraft.
Rove ser utnämningen av två domare i Högsta domstolen som höjdpunkter under tiden i Vita huset.
Inte sedan Kissinger var rådgivare åt Nixon har någon haft så stark närvaro och utövat så stort inflytande på en president.
Karl Roves bok erbjuder den mest omfattande inblicken hittills i Bushs presidentskap från en av de mest ansvariga.
(Andra intressanta bloggar om böcker, bok, littratur, biografi, recension, politik,USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, Karl Rove, George W Bush, Bush, republikanerna, demokraterna)