Den 13 maj ska 14 nya medlemmar väljas till Förenta Nationernas råd för mänskliga rättigheter. Sydsvenska Dagbladet skriver i ledare, Inget råd för Iran:
Iran vill ta plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det må låta som ett skämt men att den islamiska republiken känner sig kallad är kanske inget att förvånas över. Kina sitter där redan, Kuba och Saudiarabien likaså. […]
Det är lätt att hemfalla åt cynism – om Irans inträde mot förmodan skulle innebära ett slutgiltigt grundskott för rådets redan anfrätta anseende, så är det kanske det bästa som kan hända.
Ändå: någonstans måste gränsen dras. Det är inte bara rådets rykte som står på spel utan trovärdigheten hos hela FN-systemet. Ännu en gång.
När vänstermagasinet Huffington Post utvärderar senaste årets arbete i FN:s råd för mänskliga rättigheter skriver man, Tyrants Shouldn’t Dictate Human Rights Policy:
Varför fann FN det inte viktigt att stödja förtryckta tibetaner, uigurer, tjetjenier, kubaner, darfurbor och många andra? Eftersom FN:s råd för mänskliga rättigheter består av dussintals diktaturer, inklusive Kina, Kuba, Egypten, Ryssland och Saudiarabien liksom en lista länder med fruktansvärt agerande på människorättsområdet, inklusive Angola, Bolivia, Nikaragua och Pakistan.
Världens främsta arena för mänskliga rättigheter används för att dölja, förtiga och rikta bort uppmärksamheten från uppförandet host rådets värsta medlemsländer.
Jag har sagt det förut, och utvecklingen bekräftar omdömet: FN är till för diktaturerna, inte för demokratier. FN underlättar förtryck, snarare än att agera för befrielse av väldens förtryckta människor.
(Andra intressanta bloggar om politik, diktatur, fundamentalism, terror, Iran, FN, FN, utrikespolitik, frihet, yttrandefrihet, MR, demokrati)