Det brittiska valet 6 maj är en vidöppen kamp. Och än syns ingen övergripande fråga. David Cameron och Torypartiet kampanjar för förnyelse efter 13 år med Labourregering, Gordon Brown satsar på affischer där man varnar för en oerfaren regering i kristider, och Liberaldemokraternas Nick Clegg har varit det nya, fräscha ansiktet i valrörelsen.
Enligt opinionsinstitutet Comres kan Tory vinna med 35 procent av rösterna mot 25 procent för Labour, och 27 procent för LibDem. Det skulle ge David Cameron egen majoritet i parlamentet.
Men i andra mätningar ligger de tre partierna betydligt närmare varandra, nästan en tredjedel var. Då får inget parti majoritet och det talas redan om att David Cameron förbereder förhandlingar med Nick Clegg om deras stöd för regeringsbildning.
Sådana förhandlingar har inte behövts i Storbritannien sedan före andra världskriget. Under första delen av 1900-talet bestod parlamentet av tre mer jämnstora partier. Winston Churchill bytte ju från Tory till dåtidens liberala parti, för att sedan byta tillbaka.
Av naturliga skäl får enmansvalkretsarna, de 600 lokala valrörelser som bedrivs, särskilt stor uppmärksamhet i nationella medier. Det är och ska vara lokala val där medborgarna lär känna sina kandidater. Jag demonstrerade hur enmansvalkretsar fungerar genom att visa hur Margaret Thatcher kandiderade i 11 val i enmansvalkretsar.
(Andra intressanta bloggar om politik, Storbritannien, David Cameron, Tory, konservativa, Liberaldemokraterna, Labour, Gordon Brown)