Varför målet för bistånd bör vara noll

I sin DN-kolumn skriver Hans Bergström, Den goda viljan:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:
1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. […] Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.
2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. […] Sydkorea och Ghana var lika fattiga 1960. Sedan dess har Sydkorea bara rusat ifrån, trots att det är Ghana som har fått det stora biståndet.

Och han ställer den inte alls politiskt korrekta frågan:

Ger vi u-landsbistånd för vår egen skull eller för människornas skull i de länder vi stöder?

Som jag ser det har biståndet den allvarliga konsekvensen att vi inte ser potentialen i handelsutbyte med företag i dessa länder, vilket håller fast dem i fattigdom. Eller driver dem till att utveckla handel med Kina, som ju inte direkt förespråkar mänskliga rättigheter och frihet.
Biståndet innebär att vi förvanskar vår bild av omvärlden. Vi borde istället se handelsrelationer som vårt stöd till fattiga länder, och i detta kan ingå att hjälpa till att bygga upp lagstiftning och institutioner för äganderätt och handel. Det skulle göra mer nytta enligt biståndsmålen än att fortsätta ösa ut 35-40 miljarder i u-hjälpsanslag varje år.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Rulla till toppen