På universitet, tankesmedjor och inom diplomati härskar ännu den politiskt korrekta traditionen av realpolitik, vilket betyder att man omfamnar alla etablissemang även regimer som har blod på sina händer.
Därför blir det lite larvigt när säkerhetspolitiske experten Steven Cook vid Council on Foreign Relations först måste be om ursäkt när han i Foreign Policy skriver om vad de neokonservativa uppnått under Bush, What the Neocons Got Right. Men därefter skriver han intressant:
Främsta skälet till varför de neokonservativa fått utstå så mycket kritik har allt att göra med deras synsätt på Mellanöstern. De är inte kända för att ta hänsyn till regionens historia, politik och kultur. Men djupgående kunskaper om Mellanöstern har inte alltid resulterat i framgångsrika strategier, snarare tvärtom.
Låt mig börja med att säga att jag inte anser att de neokonservativa fått rätt om Irak – än. Det kan bli så, men det är alltför tidigt att avgöra. Men parlamentsvalet 7 mars bådar gott, så här långt.
Så om vad har de neokonservativa fått rätt? Om Syrien, Iran och om demokrati […]
Neokonservativa har haft en sund insikt om vad den syriske presidenten Bashar al-Assad och hans regim handlar om: våld, förtryck och falskhet. Trots alla brister har de neokonservativa haft förmåga att tolka senare års utveckling väl, och de förstod att de oändligt många diplomatresor som flera amerikanska utrikesministrar (med James Baker som undantag) gjort inte resulterat i några närmanden till fred i regionen.
Även om Bill Clintons första utrikesminister, Warren Christopher, besökte Damaskus 29 gånger och hans efterträdare , Madeleine Albright, drack te med al-Assad fem gånger fortsatte Syrien att stödja Hamas och Hizbollah såväl politiskt som med vapen […]
Det kan kännas svårt att ställa upp på dem som verkar villiga att bomba Iran, men som med Syrien har de neokonservativa haft en välgrundad analys om den iranska regimen. Bush den äldre försökte, sedan har Bill Clinton och nu Barack Obama erbjudit en utsträckt hand till prästväldet. Men alla tre har fått ut mycket lite för sina ansträngningar. Varför? Gjorde de inte tillräckligt? Snarare handlar det om den metafysiska karaktären på den iranska regimen. Den bildades som en motreaktion mot väst.
Anklagelserna mot Washington är många. Det är just därför ledarskapet inte kan göra upp med USA. Om så skedde skulle man undergräva motiven till revolutionen och därmed det iranska ledarskapets egen maktbas. De neokonservativa har till synes instinktivt förstått att iranierna knappast skulle svara på amerikanska erbjudanden. […]
Ett tredje område där de neokonservativa fått rätt är demokrati. […] Bushs kraftfulla och offentliga stöd för frihet och demokrati i Mellanöstern hade en fundamental effekt på politiken i regionen. Hans budskap förändrade inget mindre än villkoren för samhällsdebatten på ett sätt som arabiska ledare inte längre kunde kontrollera […] I exempelvis Egypten har oppositionen, även om den varit kritisk mot Bush, medgivit att Washingtons klarspråk om demokrati gav dem skydd mot regimen. Det verkar som att Bush och de neokonservativa har flyttat nålen på den demokratiska skalan för Mellanöstern.
Det är vad denna blogg hela tiden hävdat. Bara om västvärldens ledare står upp för demokrati kan förtrycket i världen minska. Och att stå upp för demokrati betyder att man talar klarspråk. Även om man tvingas möta diktaturens hantlangare i förhandlingar och i FN-skarpan, kan man göra mycket klart att man inte anser att de är legitima ledare.
Det är ju bara genom acceptans i världssamfundet, främst genom FN, som diktaturer erhåller sin legitimitet. De har ingen legitimitet på hemmaplan, där de behåller makten enbart genom våld, mord och förtryck. Det är Förenta Nationerna som gör att de kan sprätta omkring som om de vore legitima. För FN godkänner hur korrupta regimer som helst.
Detta är ett sjukt system.
Västvärldens diplomater och företrädare ska inte skänka legitimitet åt mördare. Men det är precis vad man gör genom att bjuda in dem som företrädare för de länder de förtrycker.
Geoge W Bush har hållit det bästa talet jag hört på 2000-talet. Andra installationstalet — ’There Is No Justice Without Freedom’ — i januari 2005 handlar om alla människors rätt till frihet. Det talet borde vara grunden för västvärldens förhållande till internationell politik under detta århundrade. Ingenting är viktigare än att befria så många människor som möjligt från maktgalna härskare.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,George W Bush, Bush, USA, neokonservativa, Vita huset, Europa, demokrati,mänskliga rättigheter, frihet, Irak, Iran, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, terrorism, islamism,fundamentalism)