Sverigedemokraterna antog på valkonferens i helgen sin riksdagslista efter debatt och votering, rapporterar Svenska Dagbladet i Intern kritik mot SD-lista. Tidningen presenterar också de 25 första namnen på valsedeln, alltså de kandidater som kan bli riksdagsledamöter om partiet klarar spärren.
Partiet vill inte göra om Ny demokratis misstag att välja in tokstollar som kan splittra partiets riksdagsgrupp. Därför har man till stor del valt unga, redan anställda politiska sekreterare som kandidater. Personer partiledningen känner väl.
Det är begripligt, men samtidigt andefattigt. Erfarenheterna från det svenska samhället och yrkeslivet i en möjlig riksdagsgrupp blir de smalaste någonsin. I och för sig går Sverigedemokraterna därmed före de andra partierna.
De andra kommer också att se ut så här i en inte alltför avlägen framtid: riksdagsgruppernas ledamöter kommer att vara födda, uppvuxna och skolade i partiet. En ny sorts människor som bara kan politik — och absolut inget annat.
Den starkaste kraften i det svenska valsystemet är partilojalitet. Snart är det enbart den egenskapen som räknas när partierna spikar sina valsedlar. Redan Herbert Tingsten varnade på 1950-talet för att partierna skulle bli arméer där alla personlighet och alla avvikelser slipats bort.
Det är naturligtvis inte Sverigedemokraternas fel, men de har lagt sig platt för valsystemets logik.
Helsingborgs Dagblad skriver i ledaren, Spökrädsla i SD:
När Sverigedemokraterna höll valkonferens i går blev det kritik mot hur riksdagslistan satts samman. För manligt, för ungt, för mycket skånskt, för mycket höger, för lite landsbygd var några av synpunkterna. Men listan rubbades inte. […]
Är det någon som efter detta absoluta centralstyre tvekar om att ledningen har partiet hårt i sin hand!?
Men sakpolitiken, då? Örnsköldsviks Allehanda skriver i ledaren, Vill SD vara ett vanligt parti?
Fler och fler, både journalister och väljare, börjar också intressera sig för vad SD tycker i andra frågor än invandringsfrågan. Och vad tycker då SD?
Tidigare i veckan presenterade partiet de politiska riktlinjer som skall klubbas på valkonferensen i Stockholm i dag. Partiet flörtar med alla läger genom att lova att jobbskatteavdraget förblir oförändrat, a-kassan höjs, skatten sänks för pensionärer, straffen blir hårdare för brottslingar, försvaret rustas upp och, så klart, invandringen ska minskas. Lite lagom populistiskt, men också helt ofinansierat. Först senare i vår tänker SD berätta hur man ska betala för allt.
Aftonbladet summerar Sverigedemokraternas förslag, SD vill ge allt till alla:
Mest satsar man på pensionärerna, där SD lovar långt mer än dubbelt så stora skattesänkningar som alliansen, totalt 13 miljarder kronor. […] Men det är inte bara pensionärerna som får mer. SD lovar också höjd föräldrapenning, höjd a-kassa och höjt vårdnadsbidrag. Dessutom vill man göra en rejäl upprustning av försvaret, återinföra värnplikten och anställa mer personal i offentlig sektor.
Samtidigt vill man behålla alla de jobbskatteavdrag som regeringen har infört. Och hur hela önskelistan ska betalas är ännu oklart. Den enda summa Jimmie Åkesson preciserar är en nedskärning av biståndet med 10 miljarder kronor.
Det märks att partiet inte har startat som revolt mot höga skatter, så som andra nya nordiska partier. Jag har svårt att se skillnad mellan SD och S när det gäller synen på välfärd. Alva Myrdal ville tvångssterilisera sinnesslöa för att kunna höja barnbidraget för sundare barn. Sverigedemokraterna vill ha färre invandrare för att värna bidragen.
Att lova allt till alla är en logisk följd av att man bara vill sticka ut i en fråga. Man vill inte stöta bort några väljare av andra skäl. Men frågan är om väljarna prioriterar ekonomisk realism lika lågt som Sverigedemokraterna.
(Andra intressanta bloggar om politik, missnöje, partier, val 2010 Sverigedemokraterna, demokrati)