Partipiska kontra personval

Hur centralstyrda ska partierna vara? Frågan blir allt hetare i takt med att de ideologiska skillnaderna mellan partierna minskar och personerna i politiken därmed spelar en större roll.
I Folkbladet tar Widar Andersson upp ekots lördagsintervju där statsminister Fredrik Reinfeldt fick många frågor om hur han låtit partipiskan vina mot riksdagsledamöter som har invändningar mot regeringens förslag, Sundin går ett steg för långt:

Reporter Ramberg ställde detta beteende mot Reinfeldts välodlade självbild som den lyssnande politikern. Lyssna har sin tid, piska har sin tid, sa inte Reinfeldt. Men det var det han menade. Och så är det. Den som går in i riksdagens partipolitik/regeringspolitik blir ofta lyssnad på. Men då och då betraktas ledamoten som röstboskap. Det är politikens eviga villkor.
Folkpartiet har särskild anledning att känna oro för sitt riksdagsparti. Camilla Lindberg från Dalarna som sitter i riksdagen har tillsammans med riksdagskandidaten Mathias Sundin från Norrköping upprättat ett ”väljarkontrakt”.
De lovar att inte vara med om att genomföra datalagringsdirektivet som den nyvalda riksdagen ska rösta om i höst. Lindberg och Sundin är självklart fria att bilda opinion för sina uppfattningar. Men ett ”väljarkontrakt” är att gå ett steg för långt. De två folkpartisterna blir faktiskt ett parti i partiet. De har skaffat sig en egen partipiska som ska konkurrera med Folkpartiets partipiska. Folkpartiets riksdagsgrupp riskerar att falla sönder i fraktioner som bekämpar varandra inbördes.

Ett skäl till att partipiskan är mindre påtaglig i Storbritannien och USA där personval är en etablerad del av politiken, är att man inte har proportionella val som ger milimeterrättvisa åt partierna. Det regeringsalternativ som vinner, sveper fram över många jämna enmansvalkretsar och tippar över majoriteten till sin fördel.
Regeringen får då betydligt fler mandat i sin majoritet än vad valresultatets procentsiffror ger vid handen. Exempelvis hade ju demokraterna i representanthuset inför gårdagens omröstning om sjukvårdsreform en majoritet på 253 mot 178 för republikanerna. Därför spelade det ingen roll att 34 demokrater röstade emot Obamas reform. Man fick ändå majoritet.
I ett valsystem som det svenska, där proportionaliteten är exakt, uppstår ofta mycket små majoriteter. Det betyder att varje ledamot blir central för regeringens förmåga att få sin politik genom parlamentet.
Därför är personval egentligen oförenliga med proportionella val i stora valkretsar. Kandidaterna är inte personliga kandidater, utan röstboskap åt partiet. Det är så det svenska valsystemet ser på riksdagsledamöter. Man skulle lika gärna kunna sätta en apa eller robot i riksdagsledamöternas ställe. Deras uppgift är bara att trycka ja eller nej så som partiledningen bestämt.
Det är därför jag vill se enmansvalkretsar. Då är riksdagsledamoten bunden till sina väljare på hemmaplan på ett sätt som partiledningen inte kan bortse ifrån. Därmed visar partiledningarna större respekt för ledamöter som går emot partilinjen, också när det sker i så viktiga beslut som sjukvårdsreformen i USA.
Vårt proportionella system gör politiken stel och oflexibel. Det är därför riksdagen är så svag och ointressant. Vi borde ändra på det.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )